Flyttar du blir ditt liv en välskriven roman
Vi ska flytta – inte långt, men ändå – och jag gör något slags bokslut. Räknar in folk som växt upp eller åldrats under de dryga tio år jag mött dem på gatan.
Försöker minnas vad kvarterets dammigt pensionerade butikslokaler erbjöd, innan allt förvandlades till caféer och inredningsbutiker i karriären.
Ler igenkännande åt de nyinflyttade barnfamiljerna, som om jag hade en aning om hur deras liv kommer att bli, bara för att de bosätter sig i kvarter som varit mina.
Man samlar på sig en del bråte under 13 år. I förråd och skåp, förstås, men än mer i omgivningen. Ställen man undviker och ställen man gillar.
Personer man undviker och personer man gillar. Små lågintensiva konflikter, storleksordningen begynnande skoskav, som år efter år hänger med, eftersom det inte gör ont nog för att man verkligen ska bry sig.
Lika lågintensiva, namnlösa vänskaper som bara består i ett leende och en nick när man råkar mötas på trottoaren. Aldrig mer, alltid nog.
Allt detta pågår år efter år, utan att man skänker det en tanke. Förrän man ska flytta. Då blir det gråtmilt Heimat av alltihop.
Tidvis gränsar det till ren sinnesslöhet: hjärtnupna tankar om att ”kanske är det sista gången …”, trots att jag vet att jag kommer att bo bara fem busshållplatser och maximalt tolv minuter bort. En växande oro över att hunden inte ska klara flytten, som om jag aldrig hört talas om psykologisk projektion. Och, förresten, som om hunden någonsin haft ett problem som inte gick att lösa med lite köttfärs.
Men när man inte låter proportionerna helt förvrängas, är Heimatläget både behagligt och intressant.
Ett slags förhöjd medvetenhet. Plötsligt ser man sin hembygd med förbluffande klarhet och nästan allt får en betydelse. Det är som om det som under åratal bara varit gammal vanlig vardag, vips har blivit berättelser.
Som om man gick runt i en välskriven roman, där allt dödkött är bortputsat och inget dyker upp, utan att fylla en funktion.
På sätt och vis innebär det förstås att man redan flyttat, för det här är den vakne turistens blick, inte lokalinvånarens. Turistblicken tar man med sig till sina nya kvarter, i ett par–tre veckor. Sedan har de kvarteren blivit vardag och börjat samla sitt skoskav och sina nickar.