Åklagarna får alltid rätt
En åklagare skulle kunna prata i sömnen och ändå få tillstånd till något så integritetskränkande som hemliga tvångsmedel.
Endast i fem promille av fallen säger domstol nej, visar en ny rapport.
Allt sedan elfte september har Sverige och resten av västvärlden i snabb takt introducerat nya lagar och tvångsmedel för att skydda oss mot terrorism och organiserad brottslighet.
FRA-lagen, samarbete med andra länder om buggning, nya bestämmelser om hemlig husrannsakan, hemlig kameraövervakning, kvarhållande av post...listan kan göras lång.
Dessa tvångsmedel är ofta införda för ett visst ändamål. Men sedan sker en glidning och lagen får ett större användningsområde än vad som var tänkt.
Påfallande ofta införs bestämmelserna på prov. Den delen av allmänheten som är omodern nog att måna om vår personliga integritet ska på detta vis lugnas. Men de nya lagarna permanentas alltid förr eller senare.
Det senaste exemplet på denna politiska fiffighet var då den temporära lagen om vissa hemliga tvångsmedel efter en uppgörelse mellan alliansregeringen och socialdemokrater skrevs in för gott i rättegångsbalken.
Miljöpartister och vänsterpartister gnetade emot, men tröstades av att en tandlös myndighet inrättades för att övervaka integritetsskyddet.
Hur vanligt förekommande är då dessa hemliga tvångsmedel, det vill säga avlyssning, övervakning och buggning?
3367 personer var förra året föremål för dem, visar en sammanställning som åklagarmyndigheten i dag presenterade. En man som flytt utomlands och var misstänkt för grova våldsbrott kunde gripas efter att en telefon var avlyssnad. Grov narkotikasmuggling mellan Nederländerna och Sverige uppdagades. En hallick åkte fast och dömdes för koppleri. Och så vidare.
Att modern teknik och nya lagar leder till att grov kriminalitet klaras upp är utmärkt. Tveklöst behövs nya metoder i kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorister.
Samtidigt har vi alla rätt till en privat sfär som inte angår staten. Det har lagstiftaren tagit hänsyn till genom att bland annat inte låta åklagare använda dessa metoder hur som helst. De hemliga tvångsmedlen får användas först efter domstolsbeslut.
Det är nu det blir problematiskt. För domstolarna säger nej i endast i fem promille av fallen. 995 av 1000 förfrågningar godkänns. Åklagarna behöver med andra ord inte ligga sömnlösa av oro över att inte få sin vilja igenom.
Det kan ju bero på att dessa åklagare vet exakt var gränserna går. Men jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att domstolarna är generösa i överkant. Att det har blivit precis så som kritiker har varnat för:
De rättsvårdande myndigheterna kommer att ta ut svängarna i större utsträckning än vad som var tanken.
Dessutom har Säkerhets- och integritetsnämnden, SIN, på senare tid varit kritisk till hur de hemliga tvångsmedlen används.
Åklagarmyndigheten i såväl Karlstad som Luleå har nyligen tagits i örat. Dokumentation över fattade beslut har varit undermålig och det har stundom varit si och så med respekten för reglerna. Även polisen har i ett antal fall kritiserats.
Är de mänskliga rättigheterna verkligen tillräckligt skyddade i denna nya tid av hemliga tvångsmedel?