Spanska kungens tunga fall: Från hjälte till skandalkung
Uppdaterad 2020-06-01 | Publicerad 2020-05-31
BARCELONA. Han hade en nyckelroll i Spaniens uppbrott med fascismen och förenade länge den brokiga spanska befolkningen kring monarkin. Men det var då.
I dag är förre kungen Juan Carlos I anklagad för korruption och pengatvätt. Hans son, kung Felipe, har tagit avstånd från sin pappa och vägrar till och med betala ut hans pension.
Detta är historien om en av världens populäraste kungligheter och hans tunga fall.
Normalt sett brukar kungligheter, speciellt statschefer, ha väldigt lite med kontant hantering av pengar att göra. Det är alltid någon annan som betalar. Pengar finns, men syns inte.
Därför är bilden av Juan Carlos I, då fortfarande kung och Spaniens statschef, bärandes på 1,9 miljoner dollar i kontanter i Genève i april 2010 ganska unik.
– Han var på väg hem från Abu Dhabi och kom hem till mig i Genève för att äta lunch. Han hade med sig en väska med pengar som han fått från sultanen av Bahrein och som han ville sätta in på banken. Jag kollade med banken om det gick, de svarade ja, förklarade Juan Carlos ekonomiska förvaltare Arturo Fasana för schweiziska skattemyndigheter 2018.
Sonen tog avstånd
Uppgifterna publicerades i början av maj i år, men det var inte första gången den före detta spanske kungen, som abdikerade till förmån för sin son Felipe 2014, hade tagit emot pengar från gulfstaterna. 2008 hade den saudiske kungen Abdallah försett Juan Carlos med 100 miljoner dollar, via ett offshore-konto i Panama, en ”gåva” som sammanföll med att flera spanska företag vunnit upphandlingen om att konstruera en höghastighetsjärnväg mellan Riyadh och Medina i Saudiarabien.
Vid båda tillfällena var Juan Carlos i egenskap av statschef immun mot åtal. Men han var inte längre immun mot kritik i Spanien. Efter den senaste tidens upprepade misstankar om pengatvätt och korruption har nuvarande kungen, Juan Carlos son Felipe, tagit avstånd från sin pappa och dragit in hans pension från det spanska apanaget. Han har också deklarerat att han inte kommer att ärva honom, den dag 82-årige Juan Carlos går ur tiden.
Historien om den spanske före detta monarken är en av de bärande berättelserna om Spanien och efterkrigstidens Europa. Efter att hans pappa Juan av Bourbon, son till kung Alfons XIII, gått i exil i början av 1930-talet uppfostras lille ”Juanito”, född 1938, i flera länder runtom i Europa. Hela tiden under överinseende av Spaniens fascistledare Francisco Franco. Efter att ha tillbringat barndomen i Italien, Schweiz och Portugal kommer han till Spanien först som tioåring. Hans pappa och general Franco står inte ut med varandra, men den spanske diktatorn ser ingen direkt konkurrens i den unge tronarvingen och planerar på sikt att återinföra monarkin i Spanien.
Knöt viktiga kontakter i spanska maktsfären
När Juan Carlos tillträder som ”tronföljare” 1969 – det finns ingen officiell kröningsceremoni i Spanien – tycks det politiska, militäriska och fascistiska spanska etablissemanget vara överens om att det är en sorts marionett de installerat som blivande kung. Francisco Franco är övertygad om att Juan Carlos ska föra det diktatoriska arvet vidare efter hans död. Men Juan Carlos har bidat sin tid och knutit viktiga kontakter i den spanska maktsfären. När Franco dör 1975 tar den då 37-årige monarken över som statschef och deklarerar i sitt första tal att Spanien går in i en ny historisk etapp.
– Kronan anser det självklart att erkänna ekonomiska och sociala rättigheter, liksom åtnjutandet av alla andra friheter, säger Juan Carlos.
Det politiska spelet bakom kulisserna ser imponerande ut för en ung regent helt utan politisk skolning och är en viktig del av den popularitet som han uppnår de kommande åren.
– Kungen var mycket viktig för kontinuiteten och för bilden av förändring, men hans handlingsutrymme var begränsat, han utsågs ju av Franco. 1969 svor han trohet till frankismen, han har aldrig tagit tillbaka detta eller kritiserat varken regimen eller Franco, säger Rebeca Quintáns, professor och författare till biografin Un Rey golpe a golpe över den dåvarande spanske kungen år 2000 och ytterligare en 2016 med titeln Juan Carlos I – la biografía sin silencios.
Quintáns menar att bilden av en kunglig demokratihjälte inte är den hela, att Juan Carlos hade hjälp från främmande makt för att ta Spanien genom la transición, perioden då landet gick från diktatur till demokrati:
– Han var ovanligt politisk för en kunglighet, men han var mycket styrd av USA. Det var inte Juan Carlos ensam som gjorde detta, han är inte en person med intellektuella och politiska kapaciteter på den nivån.
Statskuppen säkrade populariteten
Fem år senare hade Juan Carlos, alldeles oavsett vem man frågar, framgångsrikt odlat bilden av en av de absoluta huvudrollerna i den spanska demokratiprocessen. 1981 kom händelsen som skulle säkra hans popularitet i flera decennier framöver. Den misslyckade statskuppen i Spanien den 23 februari, när 200 militärer intog parlamentet, är vida dokumenterad, inte minst för att spansk radio sände direkt. Efter 17 timmar gav kuppmakarna upp och den länge officiella historien gjorde gällande av Juan Carlos mer eller mindre ensam hade stoppat kuppmakarna och räddat Spaniens unga demokrati. I flera uppgifter som framkommit de senaste åren framstår Juan Carlos snarare som sympatiskt inställd till kuppmakarna och flera historiker gör gällande att han var med och planerade kuppen.
– Han var inblandad i organisationen, det finns dokument som stöder detta. Men flera av de rättsliga förhören i samband med kuppen är klassade som statshemligheter och går därför inte att publicera. Det fanns en plan, militären skulle in i parlamentet, och den följdes. Kungen pratade aldrig om en statskupp när han tilltalade spanjorerna i direktsändning, han pratade om en ”allvarlig situation”, men i själva verket hade han samtalat med en högt uppsatt militär för att de skulle ta över makten, säger Rebeca Quintáns.
Den länge allenarådande bilden av en kung som värnade demokratin och vände sig mot fascismen gav Juan Carlos fans över hela det politiska spektrumet. Många är de spanjorer med vänstersympatier som betecknar sig som ”republikaner men juancarlistas”. Juan Carlos själv åtnjöt i princip publicistisk immunitet de kommande decennierna. Hans överdådiga livsstil, utomäktenskapliga affärer och ekonomiska utsvävningar ignorerades helt eller tystades ner av spansk press.
Det var först en bit in på det nya millenniet som frågor började ställas högt kring den spanske kungens vanor. 2012 fångades han på bild med en fälld elefant i bakgrunden under en lyxjakt i Botswana. I ett Spanien hårt prövat av den globala finanskrisen och med rekordhöga arbetslöshetssiffror togs nyheten om jakten emot med vrede. Juan Carlos bad folket om ursäkt. Att hans mångåriga älskarinna, den nu 53-åriga tyska adelskvinnan Corinna zu Sayn-Wittgenstein, varit hans jaktsällskap i många år kunde kanske spanjorerna leva med. Men när hon ett par år senare på en bandupptagning anklagade honom för att ha använt hennes namn för att spekulera i fastigheter och för att ha tvättat och undanhållit pengar från den spanska staten, samt ta en sorts provision på statliga uppgörelser, likt den kring järnvägsbygget i Saudiarabien, började Juan Carlos krona att halka ordentligt på sned.
Transporterade 20 miljoner i kontanter
76 år gammal abdikerade han 2014 från den spanska tronen. Det som såg ut och lät som en frivillig gest på grund av allt sämre hälsa var i själva verket ett beslut påhejat från stora delar av det spanska hovet. Den oantastlige kungen hade fått för många problem som var för svåra att förklara bort. Ett av de senaste, hans dotter Cristina och maken Iñaki Urdangarins affärer, ledde 2018 till sex års fängelsestraff för Urdangarin för skattebrott och bedrägeri. Prinsessan Cristina tog med sig de fyra barnen och lever nu i Genève, dit hennes pappa, som av en slump, transporterade nästan 20 miljoner kronor i kontanter i en väska 2010.
Kvar är Cristinas bror, den nye kungen Felipe, 50, som också han fått en turbulent start på tiden på tronen. I det politiskt splittrade Spanien har Felipe tagit tydligt avstånd från självständighetsrörelsen i Katalonien, något som gett honom rykte om att vara politiskt konservativ. Under våren har han alltså sett sig tvingad att ta formellt avstånd från pappa Juan Carlos affärer och dra in hans pension från det spanska kungahuset.
Juan Carlos lär klara sig ändå, men överlever den spanska monarkin de allt tyngre kungliga kriserna? Minst hälften av spanjorerna vill göra sig av med statsskicket som en gång var en symbol för demokratiprocessen i Spanien.
– De blir allt mindre populära. Om tjugo år tror jag att monarkin har fallit, säger Rebeca Quintáns
