Jag har slutat längta efter Dennis Pennis
Ingen minns väl Dennis Pennis, så vi börjar där.
För nästan tjugo år sedan drog komikern Paul Kaye på sig morotsrött hår, namnet Dennis Pennis och jagade ut på stan efter kändisar han kunde håna. Så vitt jag vet brydde sig ingen svensk tv-kanal om att köpa in resultatet från BBC.
Själva kärnan med Dennis Pennis var mobbning. Den förmildrande faktorn var att han bara mobbade kändisar.
Om man ville kunde man beskriva det som en satir över befängd kändiskult. Det var behändigt när man satt på middag med blöthjärtade vänner. Sanningen var förstås att det helt enkelt var kul att se honom trycka till folk.
Ett typiskt exempel: Pennis ropar till sig Steve Martin på väg längs en premiärröd matta. Martin ler brett och gör sig redo att säga något kul. Så kommer frågan: ”How come you’re not funny anymore?” Leendet försvinner in i Martin som en trasig resår i en kalsonglinning, han vänder sig om och går.
Dennis Pennis jävlighet låg just i hans förmåga att sätta fingret på den punkt som var öm på riktigt.
Och så blir man äldre.
I går satt jag på ett fik. Ni vet sorten: udda stolar, udda bord och hyllor med udda böcker. John Locke bredvid Sjöwall & Wahlöö, Plutarchos bredvid Jackie Collins. Jag fastnade för en samling kolumner av en namnkunnig skribent, tryckt för sisådär 25 år sedan. Omslaget var fyllt av vittnesmål om författarens skarpa blick, vassa penna och träffande humor. Jag bläddrade på måfå.
Efter en minut log jag. Efter två frustade jag. När kaffet var slut fick jag lov att torka tårarna. Jag minns inte när jag senast läst en svensk text som gjort mig så fnittrig.
Men framför allt: de senaste två decenniernas produktion från samma källa har inte fått mig att röra en min.
För tjugo år sedan skulle jag ha längtat efter en Dennis Pennis som på bästa sändningstid stack micken under vederbörandes näsa och ställde den elaka frågan. Som om det vore ett oförlåtligt svek att humorn tagit slut. Nu, upptäckte jag, satt jag i stället och funderade bekymrat på vad som kan ha hänt skribenten. En personlig tragedi? Livsbesvikelse? Självförakt? Plötsligt överfall av existentiellt allvar?
”How come you’re not funny anymore?” Hur kul är det med sådan mobbning, egentligen?
Så var man själv en av de blöthjärtade.