Hämnden kan vara ett sundhetstecken

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-12-05

Underskatta aldrig en hämnare.

Jag tänker på de ­senaste veckornas vittnesmål i tidningarna; före detta elever vid internat­skolan Lundsberg som berättar om anala våldtäkter med kvastskaft och upprepade misshandelsbrott. Eller som det kallats på skolan: ”invigning” respektive ”kamratfostran”.

Omskrivning är en viktig del av mobbningens natur, oavsett om den pågår på Lundsberg eller Central­skolan i Töreboda. Förskönandet av kränkningar.

Normaliseringen.

Skolinspektionen skriver i sin rapport att det på Lundsberg ”har skett en normalisering av fenomen som betraktas som kränkande ute i samhället”.

Kanske menas exempelvis den händelse där en elev sägs ha misshandlats framför ögonen på en av skolans anställda, och den vuxne frågade med ett leende: ”har han gjort sig förtjänt av det där?”. ­Sedan fortsatte misshandeln.

Den före detta eleven som vittnar i tidningen har nu lämnat skolan. Ingen kan längre skada honom. Ändå vill han inte ha sitt namn i ­tidningen. På bilden står han med luva över huvudet så att ingen ska känna igen ­honom.

Men det finns förstås också mod och vrede i beslutet att berätta. Hämndlystnad.

Att hämnas brukar ­automatiskt ­anses vara fel. Men jag tänker att hämnden också kan ­vara ett sundhetstecken: en desperat vägran att ­låta sig kränkas, förminskas, utnyttjas. En vilja till upp­rättelse.

Den svenska litteraturens kanske främsta hämnarverk, Jan Guillous ”Ondskan”, handlar just om kamratfostran på en internatskola.

Och hur mycket pacifist jag än är känner jag fortfarande en rysning av välbehag varje gång jag ser filmscenen där Erik Ponti berättar för en av sina plågoandar hur han ska bryta dennes vänstra arm rakt av, ”vid armbågsleden”.

I verkligheten lades skolan ned.

Och nu är Lundsberg nere för räkning.

En efter en träder de gamla mobboffren fram. För en gångs skull: de tystade, förnedrade, sårade. De ofarliga. Berättelserna hakar i varandra, en bild framträder. Och den bilden kommer ­regeringen ha på näthinnan när de beslutar om Lundsbergs framtid.

Men de senaste veckornas vittnesmål fungerar också som en sedelärande berät­telse­ för alla tusentals ung­domar – överklass eller inte – vars skolgång just nu är ett oöverskådligt normaliserat helvete: du kommer inte alltid vara maktlös.

Och naturligtvis finns här även en lärdom för alla som befinner sig på andra sidan: underskatta aldrig en hämnare.

Det kan göra ont.