Terrorister sällan så ensamma som de verkar
När rättegången mot de skyldiga till massakern på satirtidningen Charlie Hebdo inleds i dag är det en påminnelse om två saker.
Ensamagerande terrorister är nästan aldrig ensamma.
Våldsbejakande extremister finner hela tiden nya sätt att sprida död och förödelse.
När de två bröderna Kouachi tog sig in på redaktionen och avrättade tecknare och journalister med automatvapen så sände det chockvågor genom världen. Hur kunde två tillsynes ensamma terrorister slå till mot yttrandefriheten mitt i Paris, en av Europas största städer?
Att en annan islamist samtidigt slog till mot en judisk butik i en annan del av staden gav en känsla av belägring. Under några dagar av polisjakt var det som om några terrorister höll hela Frankrike som gisslan.
Först nu kommer det rättsliga efterspelet. Alla tre terroristerna sköts ihjäl av polis. Men de var inte så ensamma som det först verkade.
14 personer står åtalade för att på olika sätt ha hjälpt dem. Med pengar, vapen eller logistik.
Blir sällan straffade
För terrorister är sällan ensamma. Inte ens de som kallas "lone wolf". De har nästan alltid ett nätverk av människor bakom sig som aldrig syns och väldigt sällan blir straffade.
Ofta nöjer sig myndigheter och allmänhet med att de som genomfört en terrorattack dödas eller ställs inför rätta. De andra har inte samma höga prioritet trots att dåden inte kunnat genomföras utan deras hjälp.
I dag känns attacken mot Charlie Hebdo som inträffade i januari 2015 väldigt avlägsen men rättegången är ändå viktig.
Få saker är så effektiva för att bekämpa terrorism som att visa hur långt lagens arm räcker.
Ny form av terrorism
När attacken inträffade representerade den en helt ny form av terrorism i Europa. Ett mjukt, illa bevakat mål som ändå utgjorde en tydlig frihetssymbol. Dådet blev startsignalen till en ny terrorvåg i Europa med rader av dåd riktade mot mjuka mål.
Mindre än ett år senare inträffade dåden i konsertlokalen Bataclan och flera krogar då över 130 vanliga människor dödades.
Plötsligt hade terrorismen fått ett helt nytt ansikte. Vanliga vardagliga aktiviteter som vi alla ägnade oss åt visade sig kunna vara livsfarliga om man befann sig vid fel plats vid fel tidpunkt.
Dådet på Drottninggatan i Stockholm 2017 blev en annan sådan påminnelse om att terroristerna alltid verkar ligga steget före.
När attackerna mot World Trade Center inträffade den 11 september 2001 hade varken säkerhetstjänster, polis eller flygbolag haft tillräckligt med fantasi för att föreställa sig att fulltankade flygplan kunde användas som missiler.
Så enkelt och ändå så otänkbart.
När hårdare bevakning av viktiga landmärken omöjliggjorde stora, spektakulära terrordåd riktade mot statens finansiella eller militära hjärta gick terroristerna i stället över till enklare operationer där man riktade militärt våld mot vanliga, helt oskyddade människor.
Resultatet blev förfärande och paniken minst lika stor som efter 9/11.
Förhastad slutsats
De senaste två åren har vi till stor del varit förskonade från större terrordåd med många döda i Europa. Det är lätt att dra slutsatsen att framförallt den islamistiska terrorismen därmed är besegrad.
En, fruktar jag, förhastad slutsats.
Europa drog en liknande lättnadens suck när de två stora terrordåden på Europeisk mark efter 9/11, på pendeltåg i Madrid 2004 och tunnelbanan i London 2005, verkade vara isolerade händelser snarare än en epidemi efter 9/11, "european style".
Men så kom en ny våg av islamistisk terror där Charlie Hebdo var startskottet.
Nu verkar al-Qaida kraftigt försvagat. Islamiska staten har inte återhämtat sig efter att deras kalifat krossats och ledaren dödats. Men båda organisationerna är i högsta grad aktiva och fortsätter att locka till sig radikaliserade muslimer.
Motivationen och förmågan att hela tiden tänka ut nya sätt att slå mot västvärlden är fortsatt stark. För några år sedan var lastbilen enbart ett transportmedel. I dag kan den också vara ett terrorvapen.
Så enkelt och ändå så otänkbart.
Vad blir terroristernas nästa ”uppfinning”?