I rättegången mot poliserna som sköt Eric Torell finns bara förlorare
I sal 37 i Stockholms tingsrätt en tisdag i september blir juridikens begränsningar synliga.
Eric Torell är död och har lämnat efter tragedier och ekot av frågor som ropar efter svar som inte finns.
Ett tomrum som i brist på bättre fylls av lagar och regler, ett system utan vilket samhället inte skulle fungera, tolkade av rättens aktörer som ska anklaga och försvara och döma.
Det är den första förhandlingsdagen av sex och åklagarna Martin Tidén och Bengt Åsbäck växeldrar rutinerat då de lägger fram sin berättelse och förklarar varför staten ska bestraffa.
Mitt emot dem sitter tre poliser, två av dem åtalade för tjänstefel, den tredje för att ha avlossat skottet som dödade Eric Torell, flankerade av några av de bästa brottmålsadvokaterna i branschen.
25 skott avlossades
Så vad går straffrättsligt att fastslå om skälet till att en liten pojke i en vuxen mans kropp, Eric hade Downs syndrom och autism, miste livet en sommarnatt för ett år sedan?
25 skott avlossades, varav ett var dödligt.
Till saken hör att poliserna sköt mot en person som enligt larmet de åkte ut på irrade runt med en revolver i handen.
Till saken hör att de under utryckningen fick information om att det bor en man i området som har haft automatvapen hemma och som hotat skjuta poliser och som på goda grunder bedöms som mycket farlig.
Men till saken hör även att det fatala skottet träffade Eric Torell i ryggen.
Det är en mycket viktig omständighet i sammanhanget. Åklagarna anser att poliserna hade rätt att skjuta för att skydda sig själva, men att nödvärnen upphörde i samma ögonblick som mannen vände ryggen mot dem.
Ett i allra högsta grad rimligt resonemang. Men är det rimligt att begära att poliserna ska hinna uppfatta att Eric Torell inte längre utgjorde ett hot?
Rekonstruktion har visat att det gick mellan tre och tio sekunder från första till sista skott.
Svaret på dessa frågor är avgörande för den straffrättsliga bedömningen för två av poliserna. Den tredje åtalade, insatschefen, står inför rätta för påstådda brister i hur han ledde arbetet.
Inte förvånad om poliserna frias
Förmiddagen gick åt till åklagarnas inledande piruetter. Juridiken kom och gick. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, polislagen, skjutkungörelsen, polisförordningen, verkanseld...
Att poliserna var rädda råder det ingen tvekan om. Samtalet med larmoperatören spelas upp. ”Vi är eventuellt beskjutna”, skriker en av dem efter att mannen de letat efter och fått syn på plötsligt vänder sig mot dem.
Och på andra sidan glaset trängdes reportrar från stora och mindre mediehus med tecknare och rättsliga experter.
Lunchen kom och gick, solen gick i moln och advokaterna tog över och förklarade med ett batteri av argument varför chefsrådman Erik Lindberg och hans nämndemän måste fria deras klienter.
Det är en föreställning, men en föreställning som måste ges i ett samhälle som gör anspråk på att vara anständigt.
Jag skulle inte bli förvånad om poliserna frias. Men hur det rättsliga efterspelet än slutar kommer morgonen den andra augusti 2018 att förfölja dem under återstoden av deras liv.
I pauserna intervjuades Katarina Söderberg, Erics mamma. En medelålders kvinna med vänliga ögon som hade kloka förhoppningar om att rättegången leder till insikter om vad som gick fel och vilka förändringar som behövs göras och som gång på gång påpekade att det för henne är av underordnad betydelse om poliserna frias eller fälls.
Det finns, sa hon, inga vinnare i den här tragedin.
PODD: Dödsskjutningen av Eric Torell
I nyhetspodden Aftonbladet Daily pratar vi om fallet Eric Torell – och om detaljen som kan avgöra i rätten.