Inte offrens ansvar att se till att de inte blir våldtagna
Publicerad 2017-04-02
Sju nyhetsflashar på åtta dagar om kvinnor som utsatts för sexuellt våld.
Här kommer nummer åtta:
Sluta lär kvinnor att det är deras ansvar att se till att de inte blir våldtagna.
Akutmottagningen för våldtagna, SÖS, december 2015.
Sjuksköterskan ber om ursäkt när hon sätter oss ner i soffan i personalrummet. Den är röd och insjunken, som att fjädringen gett upp under allt som är för tungt för att bära.
– Förlåt för att ni får sitta här inne och vänta, men det är så många som är här efter den här helgen.
Hennes ansiktsuttryck är plågat och jag stirrar på henne. Orden ringer i huvudet. ”Så många som är här efter den här helgen”.
Min kompis sitter bredvid. Gråter stilla. Det tog tid innan vi åkte in. Hon ville, men var rädd. Rädd för att inte bli trodd, för att bli hatad, för att bli ifrågasatt.
Kanske hade hon ”verkat flirtig”? Kanske hade hon haft ”utmanande kläder”?
Hade hon rätt att anmäla, om gärningsmannen trodde att hon ”ville” bli utsatt för brottet? Var det ändå inte hennes ansvar någonstans, att inte verka för ”inbjudande”? Att inte dricka ”för mycket”?
Alla hade ju alltid lärt oss det, under hela vår uppväxt. Att våra kroppar och handlingar kan bli anledning till brott – om vi inte är försiktiga nog.
Stockholm, söndag 2 april 2017.
Nyhetsflashen säger: ”Kvinna våldtagen och ytterligare fyra överfall i Stockholm – bara i natt”. Förutom våldtäkten är de andra överfallen våldtäktsförsök. Det är den sjunde flashen på åtta dagar som handlar om sexuellt våld, våldtäkt eller sexuella kränkningar mot kvinnor i vårt land.
Det är helt sinnessjukt. Men något lika sinnessjukt är ansvaret som kollektivt och automatiskt läggs på offren att förhindra att det händer.
Vi kvinnor växer upp och får höra att vi ska ”vara försiktiga”. Inte gå hem för sent, aldrig där det är mörkt eller oupplyst eller öde. Vi ska titta oss om över axeln, ha nödnummer på kortkommando och ringa en vän om vi känner oss otrygga.
Vi får lära oss att nycklar går att placera mellan fingrarna, att självförsvarskurser är kanon och att det är dumt att visa för mycket hud.
Vi får höra att kjolar är korta och att kläder kan misstolkas och att vi inte ska titta män för länge i ögonen. Vi blir uppmanade att inte dricka för mycket, att inte prata med främlingar och att inte vara ensamma med människor av motsatt kön.
Vi ska göra allt vi kan för att våra uppenbarelser inte ska ”misstolkas”. ”Misstolkas” som ett ”okej” för ett övergrepp.
Låter det som rätt sätt att bli av med ett problem? Att vagga in människor i en falsk trygghet om att inget övergrepp skulle ske om kvinnor var ”tillräckligt försiktiga”?
Flash: Nej. Nej. Nej. Nej.
Först och främst, försiktighet förändrar inte en våldtäktsman. En våldtäktsman är en våldtäktsman oavsett. Det har inget med offret att göra.
För det andra, det är inte de i riskzonerna för att utsättas för våldtäkt som ska tvingas ta ansvar. Det är att skuldbelägga offren för en händelse innan den ens har hänt.
Så. Vi måste börja prata om våldtäktskulturen på ett annat sätt. Sluta lära människor, och sluta prata om sexuellt våld, som att det är offrens ansvar att se till att det inte händer.
Vi måste lära människor att vi inte har rätt till andras kroppar.
Att ett nej är ett nej. Att vi inte har sex, under några som helst omständigheter, om det inte är med samtycke. Att det aldrig är den utsattes fel. Att någons klädsel, tillstånd eller agerande inte är en anledning eller in inbjudan till ett övergrepp.
Vi måste börja prata om brottet för vad det är. Gärningsmännens fel och samhällets ansvar – inte offrens.