Har Metoo gjort det okej att vara ett offer?
Det är ingen vanlig dag på jobbet.
En efter en kommer de in genom dörren till rummet där vi väntar.
De är snickare, ministrar, studenter, styrelseproffs och affärsbiträden.
De är kvinnor eller icke-binära, i alla åldrar. Några bär t-shirt, andra kavaj.
De är sammanbitna. Nervösa. Beslutsamma.
De ställer sig framför en stort, vitt skynke, med lampor riktade på sig som strålkastare på en scen. Dricker lite vatten, rättar till sina kläder.
Några har aldrig berättat om sina upplevelser förut. Andra har pratat om dem med sina närmaste, om och om igen.
Nu står de där och ser rakt in i kameran.
Jag tänker på alla andra brottsutsatta kvinnor som jag har mött som journalist genom åren. Kvinnor som varit offer för sexuellt våld.
Duktiga fotografer har fotograferat dem i motljus. De har stått med ryggen mot kameran. Deras händer har fotograferats. De har satt på sig en lånad jacka och dragit upp luvan så bara ögonen syns. De har burit mask för att slippa visa sitt ansikte.
Det är därför en synnerligen ovanlig dag när jag sitter i ett konferensrum omgjort till tv-studio och lyssnar till kvinna efter kvinna som öppet berättar om hur de utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp. Berättelser som spelas in till en dokumentärserie om Metoo för SVT, som jag är redaktör för.
En av dem är Sol. Hon har en svart kavaj, och det långa håret ligger bakåtstruket. Hennes röst darrar, och jag kan se att tårarna inte är långt borta. Hon berättar om en händelse ungefär tio år tillbaka i tiden, när hon var femton år. Den gången hon var så full att hon inte kunde stå upp, och en äldre pojke hade sex med henne, samtidigt som han filmade akten.
”Det värsta är nästan att höra kommentarerna om mig och min kropp, utan att veta vad som finns på videon”, säger hon.
Efteråt läser jag en intervju med den amerikanska feministen Gloria Steinem. Hon med långt blont hår och färgade pilotglasögon som var omslagsflicka för 60-talets feministiska kamp.
Hon är nu 87, och säger sig ha jeans som är äldre än många av dagens feminister. Hon konstaterar att sexuella trakasserier även före Metoo var olagliga, men att den stora skillnaden är att det inte längre är socialt accepterat att trakassera någon sexuellt. Det handlar inte längre bara om juridiska återverkningar för män, utan också om sociala.
Men kanske har Metoo också för första gången gjort det socialt accepterat att ha utsatts för sexuellt våld och trakasserier.
När vi började söka kvinnor några månader tidigare som öppet ville berätta sin historia trodde vi att vi hade ett svårt jobb framför oss. Men vi hade fel.
Har Metoo gjort det okej att vara ett offer?
Skäms inte brottsutsatta kvinnor längre, även om brottet de utsatts för handlar om just sexuellt våld?
Det är pandemi, jag har ansiktsmask på mig.
Sol har ingen mask. Hon säger att hon berättar för att hon önskar att hennes femtonåriga jag hade fått höra den här berättelsen. För att hon ska få veta att det inte var hennes fel.