Helig rasism i form av chokladpuffar

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-10-03

Det är nästan rörande att se hur det svenska folket sluter upp kring rätten att kränka­ asiater.

En Sifo-undersökning visade i veckan att 97 procent av Sveriges befolkning inte alls anser att Fazers Kinapuffar kan uppfattas som kränkande.

Det hela började med en krönika i Helsingborgs Dagblad. Patrik Lundberg skrev om hur han, som adopterad från Sydkorea, vant sig vid att hånas och förlöjligas. Att folk skriker ”tjing-tjong” bakom hans rygg. Men inte sverigedemokrater och brunskjortor – utan helt vanliga Svenssons.

I texten fanns också en mening­ om raskarikatyren på Kinapuffarnas förpackning: ”en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla”.

Och där stannade debatten, vid godispåsen.

Jag kom att tänka på lakrits­glassen Nogger Black.

För sex år sedan uppmanade Centrum mot rasism till bojkott efter en reklamfilm med rasistiska undertoner. Men i stället slog protesten tillbaka mot dem själva. Organisationen­ blev hatad och hånad över hela landet.

I boken ”Fallet Nogger Black” beskriver etnologerna Oscar Pripp och Magnus Öhlander hur kritiken mot glassen­ i själva verket fungerade som ett angrepp på den svenska själv­bilden: den öppne och tolerante svensken.

Och sedan, när mot­satsen påstods: hur hela Sverige kände­ sig påhoppat. Ur folkdjupen hördes ungefär samma­ indignerade tonläge som i Facebook-gruppen ”Det heter negerboll”. Tiotusentals medlemmar som alla förenas i kampen för att folk ska slippa säga chokladboll.

Fastän det rimligtvis borde vara en fråga där den kränkta minoriteten har tolkningsföreträde.

Det handlar inte om att peka­ ut hela befolkningen som rasister. Men inte heller om att friskriva människor från att vara delaktiga i rasistiska strukturer.

Vardagsrasismen är sällan­ avsiktlig. Det kan handla om ett ordval, ett skämt. En kalori­bomb på ett konditori. En godisförpackning.

Men det handlar alltid om val. Majoriteten drar gränsen för vad som är okej. Vem som får hånas.

En festlig ”Judenougat” med tillhörande kroknäst jude­karikatyr på förpackningen hade varit omöjlig.

Till skillnad från en godisförpackning som före­ställer en flinande snedögd kines med rishatt. För i veckan ansågs den särskilt viktig att försvara.

Och 97 procent av Sveriges befolkning tog därmed tillfället i akt att manifestera sin rätt att framstå som idioter.

Vad nu det säger om Sverige och svenskheten.