Oviljan att leda sitt parti är en tradition
Det snöade i Stockholm i går. För vilken gång i ordningen man anordnade krismöte på Socialdemokraternas högkvarter visste ingen.
Från ett köpcenter i Oskarshamn hade socialdemokratins kanske djupaste kris någonsin kablats ut till omvärlden, det hade verkat både banalt och ödesmättat.
Samma morgon skrev tidningarna om Margot Wallström. Opinionsundersökningarna visar att hon är folkets favorit.
När jag hörde Juholts tal tänkte jag just: undrar hur lång tid det dröjer innan Margot Wallström tackat nej?
Några timmar tog det. Sedan hade hon via telefon meddelat den här tidningen att en kandidatur var otänkbar.
Gled man sedan med blicken över listan med tänkbara namn väntade samma svar. Thomas Bodström, Pär Nuder, Carin Jämtin, Sven-Erik Österberg, Leif Pagrotsky. Idel nej-sägare.
Och stod man utanför partiets högkvarter på Sveavägen vid tvåtiden i går kunde man se framtidsnamnet Veronica Palm stanna till i snögloppet framför den samlade pressen och svara:
– Nej, jag kandiderar inte.
Ett annat möjligt alternativ, när alla andra redan sagt nej, var Stefan Löfven. Han bar en snygg rödgrå halsduk och sa:
– Jag ser inte mig själv som en kandidat.
Det sades senare att man under mötet diskuterat vilken form sökandet efter den nye ledaren ska ha.
Kanske borde man också ha diskuterat den tradition som verkar vara unik för svensk socialdemokrati: oviljan att leda sitt parti.
Håkan Juholt tvingas nu bära skulden tämligen ensam. Men kanske borde man också vända på resonemanget: hur många bättre lämpade S-politiker hade redan tackat nej när Juholt fick en formell förfrågan? Vilken skuld bör dessa nej-sägare känna för partiets kris?
Det är egentligen skamligt. Inom alla andra svenska partier står framtidsnamnen i givakt när valberedningen ringer. Det borde vara en självklarhet om man har vigt sitt liv åt politiken, gjort karriär inom ett parti.
Men av någon anledning verkar inte ens sossarnas toppnamn tro på socialdemokratins framtid.
Och obegripligt nog verkar partiets medlemmar acceptera att deras tyngsta politiker ständigt sviker sitt parti, även i den värsta av kriser.
Kanske borde man under gårdagens krismöte, för vilken gång i ordningen det nu än var, rent av ha påmint somliga toppolitiker om innebörden av några gamla socialdemokratiska slagord.
Solidaritet är ett sådant ord, ansvar ett annat.