Tack vare invandrare och öppenhet har Stockholm blivit en riktig metropol
Ursäkta, jag måste fråga, säger budet som hämtar mat på restaurangen. Han ser på den unga kvinnan bakom disken.
Kommer du från Indien? säger han. Jag är från Indien. Du ser ut som en indier.
Nej, jag är från Iran, säger kvinnan bakom disken.
Jag lyssnar medan jag äter köttbullar och potatismos. Ägaren till restaurangen kommer från USA, Los Angeles tror jag. Han hälsar amerikanskt hjärtligt på gästerna som blir förtrollade och ofta svarar med bred amerikansk accent. Svenskar älskar USA.
Det var ett tag sen jag såg honom. Han har öppnat en krog till. Nu sköter ett iranskt par den här åt honom.
Matbudet får sin kasse med mat i plastlåda och skyndar ut till sin cykel.
Jag äter upp. Går ut. Luften är full av vatten fast det inte regnar. Det är skymning fast det är mitt på dagen.
Några byggarbetare är på väg upp mot Karlavägen. De kanske ska till puben bredvid Ica för att luncha där. När vi passerar varandra hör jag fragment av deras samtal. Det är nog polska.
Går hem. Ringer. Googlar. Skriver. Lyfter blicken. Himlen kan nog inte beskrivas som grå utan snarare brun. Om en stund ska jag gå ner till kaféet på hörnet och dricka eftermiddagskaffe. Tjejen som brukar göra det tilltalade mig med ni ända tills jag sa, du måste säga du till mig, vi säger du.
Jag kommer från Colombia, sa hon, där tänker man särskilt på artigheten.
Resten av kaffestunden grunnade jag på om hon menade artighet i största allmänhet eller artighet mot äldre.
I kväll gör jag mig ett ärende till H:s tvätt och skrädderi med några skjortor. Säkerhetspolisen tillhör hans kunder, pistoler och radioutrustning sliter på fodret. Han syr även eleganta västar åt kunder som så önskar. H hade en rysk tjej från Sibirien som hjälp ett tag men hon har gått vidare och är lärare nu. Han har en irakier från Bagdad hos sig också.
H är kurd och alltid påfallande snyggt klädd, det kommer väl med yrket.
På ett par årtionden har Stockholm förändrats i grunden.
Staden har blivit en metropol. Vi är inte längre en liten tråkig huvudstad i Europas utkant.
Alla stora städer har öppenheten gemensam. Med stor menar jag storartad, grandios. De är mötesplatser. Så har det alltid varit. Palmyra. Smyrna. Ur: storhetstid för 5 000 år sedan. Därifrån vandrade till Kanaans land patriarken Abraham, urfader till judendom, kristendom och islam.
Wien lever fortfarande på sin storhetstid före första världskriget. Storhetstiden var att hela världen sökte sig dit.
I dag är metropolerna självklara. London, Paris och New York till exempel. Hongkong. Den staden kväver Peking med klassisk kommunistisk taktik genom att bit för bit öka trycket och snart blir den en i raden av kinesiska provinscentra. Miljonstäder men inga metropoler.
Moskva är ingen världsstad trots sin storlek och sina fickor av mogulisk rikedom. Orsaken är Putins kleptokrati.
En metropol kan inte finnas i en paranoid diktatur. Berlin upphörde att vara världsstad när Hitler tog makten och sedan kommunisterna. Staden har ännu inte lyckats återvinna sin glans.
Det sociala kittet är lösare i metropolen än i den välordnade småstaden. Det är dynamikens baksida. Vi upplever en brutal kriminalitet i Stockholm som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Öppen narkotikahandel. Kontraktsmord.
Vilda västern är en adekvat beskrivning på en del förorter även om de flesta lever ett normalt liv i där. Eller försöker. Det gjorde de i vilda västern också.
Det var inte självklart att det subarktiska Stockholm skulle bli en metropol. Staden kunde lika gärna ha förblivit en vacker och stillsam plats långt uppe i norr.
En lång rad av små och stora beslut förde oss hit.
Visst finns enorma problem. Kittet är fortfarande för löst.
Men det är dynamiken och framåtandan framtiden kommer att minnas, alla som möttes här och byggde upp. Gangstrarna är snart glömda.