Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

Vi befinner oss på fel sida – allt oftare

Dagen efter Kauhajoki slår jag på radion lagom till en påannons: ”Och nu till vår reporter i Kauhajoki, som hela natten befunnit sig utanför skolan där skjutningen ägde rum.”

Smaka på den. Läs den högt. Lyssna ordentligt. Vad tänker du?

Allt jag kunde tänka var ”varför?” Av vilken anledning hade denne reporter stått där och kurat hela natten? Skotten hade redan fallit. Döda, skadade och gärningsman var bortforslade. Det kom och gick antagligen sörjande för att tända ljus och lämna blommor. Det fanns antagligen polis på plats.

Jag undrar ändå. Varför?

En annan sak på radion. Ett program om medier intervjuar en av alla de som begärt ut förundersökningen från Arbogamorden. Den förundersökning, med detaljerade bilder på ihjälslagna barn, som lagts ut på Internet.

Killen låter vettig. Saklig och rationell. Han berättar att det finns tusentals inlägg om utredningen av Arbogamorden på hemsidan Flashback. Han förklarar att det finns ett intresse, kanske ett allmänintresse, av att följa polisarbetet. Vi får också veta att flera personer innerligt vädjat om att de som begärt ut förundersökningen ska dela med sig. De ”måste” ha förundersökningen. I sin helhet. Det är ”av yttersta vikt”.

Jag tänker ”varför?”.

Kauhajoki igen. Nu intervjuas en tjej som var med. Hon pratar riktigt bra amerikansk engelska och sammanfattar sina intryck med en närmast professionell skicklighet. Skriken, skräcken, flyktimpulsen. Hon talar i korta, lättbegripliga meningar. Hon hänger till och med på en brasklapp av modern krisgruppsvisdom: hon kanske kommer att drabbas av en försenad chock.

Hon dyker upp i en annan kanal senare. Samma sak där. Jag slås av tanken att denna tjejs lycka kanske är gjord. Att hon kommer att ha sitt eget soffprogram om några månader.

Det jag vill säga är det här: Det finns högstämda tal om vår rätt att få veta och yttrandefrihet och allmänintresse. Det finns också ett perverst, korrumperande mänskligt drag att gotta sig i skräckfylld närvaro och äckliga detaljer. Man kan få intrycket att gränsen mellan det ena och det andra går mellan journalister och bloggare, mellan kriminal­reportrar och privatspanare.

Det tror inte jag. Den går inte ens mellan offer och gärningsmän. Gränsen går inom oss alla. Och vi befinner oss på fel sida allt oftare.

Följ ämnen i artikeln