2013 - året då tiggarna fick komma på middag
De verkligt eviga ämnena – döden, ensamheten, meningen med allt – dyker sällan upp på mingel och middagsbjudningar. Däremot finns ämnena med hållbarhetsdatum utöver det vanliga. De tas om och om igen. I Stockholms innerstad hör priserna på bostadsrätter och stökiga återvinningsstationer till sådana ämnen. Och under 2013 tillkom ett nytt: tiggarna.
De har blivit fler. Tiggarna, alltså. Men de har funnits där i fem, sex år. Åtminstone sedan Rumänien kom med i EU. Ändå tog det ett tag innan de dök upp som ämne vid innerstadens middagsbord. Ingen var riktigt säker på vad man kunde säga.
Kunde man tycka illa om tiggeriet, utan att verka okänslig? Man kunde väl ändå inte gilla det? Kunde man kritisera EU, eller utlöste det Carl Bildts EU-svikarlarm och en misstanke om att man var högerextrem? Kunde man undra över det rent praktiska – Varför kommer de hit? Hur? Åker de fram och tillbaka? Är tiggeriet -organiserat? – utan att verka cynisk? Att skämta om det var förstås all-deles omöjligt.
Så tiggeriet som samtalsämne var länge som tiggarna själva: något alldeles närvarande som ingen låtsades om. Men så kom 2013.
Jag har varit på flera tillställningar nu, där tiggeriet helt otvunget dykt upp. Det börjar med att någon berättar om ett reportage i radio eller en artikel i tidningen. Men redan där känner man rörelseriktningen. Samtalet är i amper fart på väg någonstans. Detta någonstans är den personliga upplevelsen.
Först: Hur gör du? Ger du pengar eller inte?
Båda svar är ännu acceptabla, men icke-givarna är i skamsen försvarsställning redan från början. De som ger nickar artigt åt icke-givarnas framrabblade argument, men stormar sedan vidare.
Steg två: Så här ger jag.
Det är nu det brakar lös. Vem kan ge pengar på det mest naturliga och jämlika sättet? Vem har den mest kompisartade relationen till sin -tiggare? (Ett tips: Se till att lära dig din lokale tiggares förnamn.) Vem har bäst koll på just sin tiggares -vedermödor? De verkligt driftiga kan berätta att de bjudit sin tiggare på middag. McDonalds, men ändå.
Någon påpekar alltid allvarligt: ”De är faktiskt människor”.
2013 var året då tiggarna fick -komma på middag, åtminstone som samtalsämne, för äntligen kunde de bidra med något. Närmare bestämt med en möjlighet för progressiv medelklass att demonstrera sin medkänsla.
Jag undrar om det är därför varje förslag om att bli av med tiggeriet väcker sådan ilska bland innerstadens röststarka.
