Västergötlands Noa väntar med sin ark
Jag minns ett brev, det var några år sedan.
En man skrev att han hade byggt en ark. Jag har för mig att han bodde på en gård någonstans på den västgötska landsbygden, kanske i Mullsjö. Under flera år hade mannen, precis som Bibelns Noa, arbetat hårt med att färdigställa ett skepp tänkt att rädda världens alla arter från syndafloden.
Och den var på väg, snart.
Nu ville mannen veta om han skulle förhandsboka en plats till mig. Det började bli fullt, poängterade han. Men även en framtida civilisation skulle eventuellt kunna behöva skrivande människor.
Det hela kändes förstås mycket smickrande.
Men kanske en smula avlägset.
Sedan dess har signalerna från avgrunden blivit allt tydligare.
För några år sedan brukade folk visserligen ljuga om att de sett Al Gores klimatfilm, och kanske även säga något spetsigt om Kyotoavtalet.
Och visst har det alltid funnits en kittling kring domedagsprofetior, oavsett om de är högerkristna eller mayaindianska. Något att fnissa åt medan man tog sina miljöfientligt långa morgonduschar.
Men nu är tecknen överallt.
Oljan sinar. Ozonlagret tunt som läskpapper. Kravaller i London. Döda fåglar som störtar ned på Wetterlinsgatan i Falköping.
För inte så länge sedan brukade det med jämna mellanrum hävdas att hela världsekonomin sprängs i luften den dag USA:s kreditbetyg sänks. Den dagen var för tre veckor sedan. Hörs mullret?
Nåväl, det känns åtminstone som att en och samma rubrik möter mig varje morgon: börsraset i natt.
Enkla själviska tankar. Och mitt lilla sparkonto? Snart papperslappar.
Förr var det bara människor i träskor som höjde röd flagg. Nu vet jag helt normala människor som investerat sina sparpengar i guld. Eftersom det är säkert. För snart fyrahundra år sedan sa man samma sak om tulpaner.
Och nu i veckan kom den verkliga spiken i kistan: Göteborg går under.
Den forne meteorologen Pär Holmgren uttalade sig i pressen: snart kommer ingen vilja bo i Göteborg. Inte på grund av hockeyrövar eller göteborgsvitsar utan på grund av den förhöjda vattennivån.
Syndafloden med andra ord. Först tar den Leif ”Loket” Olsson. Sedan resten av världen.
Och någonstans på den västgötska landsbygden, kanske i Mullsjö, står en man med en nästan fullbokad ark och väntar.