– ”Flugornas herre” pågår i skolor nära dig

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Barn är djur. Alla som har barn eller har träffat ett barn vet detta.

Vuxna är också djur men vi vuxna har med tiden nött ner de primitiva hörntänderna som gör ondast att bita med.

Ibland när jag ser tillbaka på min barndom i kommunala skolans regi tänker jag; Hur kunde jag vara så elak?

Och: hur kunde de vara så elaka mot mig?

Jag var både mobbare och mobbad.

Jag åt och åts i barnens näringspyramid.

Jag var så otroligt osäker och all min identitet låg i skola och social placering. Så jag slog vilt åt alla håll, högt och lågt och höger och vänster. Ibland kom jag undan men oftast inte.

Jag gick på en skola med tydlig åldershierarki och jag råkade bara i onåd hos de som var äldre. Här kom någon som inte visste sin plats, hon skulle sättas dit.

Vi behöver inte ta reda på vad som händer med barnen när vi inte är där. Vi vet vad som händer när vi lämnar barn ensamma. ”Flugornas herre” är inte fiktion. ­”Flugornas herre” utspelar sig i våra döttrars rum varje eftermiddag.

Vi tänker, felaktigt, varje gång vi hör ett slagsmålstumult två dörrar bort: ”De får lösa det själva”. Men det gör de ju inte. Det slutar alltid med att den mindre av de två förlorar och har fått en docka i huvudet.

”Flugornas herre” pågår i en skola nära dig. Varje. Dag.

Vi vuxna tror att vi har problem, det har vi inte.

Vi vuxna har, till skillnad från våra barn, friheten att styra över våra liv. Trivs vi inte på arbetsplatsen kan vi byta jobb. Trivs vi inte med maken kan han också, med lätthet nu för tiden, bytas ut. Vi vuxna har våra liv i våra händer.

Barnen har alltid sina liv i någon annans händer. Och det ska vara vuxna händer.

Jag tror absolut på barns godhet och klokhet, men de behöver styrning och trygga ­ramar. Utan oss blir de vildar som äter glass till frukost. Barn ska inte lämnas vind för våg som ett socialt experiment.

OCH-VI-SKA-INTE-GÖRA-TV-AV-DET.

När jag anser att man passerat en gräns som andra inte ser vill jag alltid veta: var går gränsen?

Finns det någon gräns?

Jag läste i Svenska dagbladet om en pojke som när han föddes i vecka 23 vägde 600 gram och i det närmaste dödförklarades men sedan drog efter andan och är i dag en frisk tioåring.

Vad säger ni om det, tv-folket?

Ska ni inte göra ett ­”Survivor” för spädbarn?

Vi lägger ut tio nyfödda i skogen och ser vem som lever längst.