Tagga ner, Kristersson
Ända från start har den svenska Nato-ansökan präglats av väldig brådska.
Möjligen var det motiverat i början men det är det inte längre.
Risken för en rysk attack mot Sverige är i nuläget minimal. Därför borde regeringen tagga ner och låta processen ha sin gång.
När diskussionen i våras var som hetast om Sverige skulle gå med i Nato eller inte ansågs själva ansökningsperioden vara den farligaste för Sverige. Då var risken för en rysk hämnd som störst. Putin hade ju trots allt ställt som krav att varken Finland eller Sverige skulle tillåtas gå med i Nato.
Sedan dess har väldigt mycket vatten runnit under broarna. Två skäl gör att Sveriges position inte är lika utsatt i dag.
- Den ryska armé som många i väst trodde skulle köra över Ukraina på en vecka eller två visade sig istället vara en odisciplinerad, omotiverad och på många sätt illa utrustad krigshär.
En rysk militär attack mot Sverige eller Finland framstår i nuläget som extremt osannolik. Putin har helt enkelt händer fulla i Ukraina. Visst skulle han kunna skicka några missiler mot Stockholm eller militära mål i Sverige men till vilken nytta? Det enda han skulle uppnå är att riskera ett militärt svar från hela Nato.
Då är risken för en eskalering av kriget i Ukraina en större fara.
- Grunden till den svenska medlemsansökan är att vi vill omfattas av Natos kollektiva försvar. Det som brukas kallas ”en för alla, alla för en”. En full försvarsgaranti får vi först som medlem.
Försvarsgarantier
Men Sverige har fått offentliga och skriftliga försäkringar om att ett antal Nato-medlemmar kommer till vår undsättning ifall vi skulle utsättas för en attack. Bland dessa länder finns några av militäralliansens mäktigaste länder som USA och Storbritannien.
Säkerhetsgarantier som bör vara tillräckliga för att avskräcka Ryssland och som gör att varken Sverige eller Finland befinner i samma utsatta läge som många fruktade när beslutet att lämna in ansökan diskuterades.
Både den gamla regeringen under Magdalena Andersson och den med Ulf Kristersson i spetsen har ägnat mycket kraft åt att försöka tillfredställa Turkiets president Erdogan växlande nycker. Inte sällan under förödmjukande former.
Den känsla av desperation som vilat över Sveriges iver att snabba på processen har sannolikt bara triggat Erdogan och andra att sätta fler käppar i hjulet för Sverige.
PLUS: Så farligt blir det för Sverige – utanför Nato
En bättre svensk taktik vore att ligga lågt, kyla ner de upprörda känslorna och låta diplomatin arbeta. Låta bli att svara på Erdogans alla krav och provokationer. Som det senaste att Sverige måste förbjuda koranbränning.
Med mindre än att det inträffar ett mirakel så kommer Sverige inte att formellt bli medlemmar i Nato förrän efter det turkiska valet den 14 maj. Innan dess är det kört oavsett vad Sverige gör. Det gäller att acceptera det och se framåt.
Skapar oro
Ulf Kristersson har på kort tid sammankallat till ett antal pressträffar där han försökt inskärpa situationens allvar genom att säga ”det är allvar nu – på riktigt” och att Sveriges befinner sig i det ”värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget”.
Jag har i sak inget att invända mot hans beskrivning men tycker att han framfört sitt budskap på ett onödigt alarmistiskt sätt.
Jag har inte sett horder av oroliga svenskar gå ut på gatan för att demonstrera mot att vi ännu inte blivit medlemmar i Nato. Jag har hört betydligt fler som oroar sig för att Sverige varit alltför undfallande gentemot Turkiet.
Jag uppfattar inte att den ständiga oro som Kristersson ger uttryck för finns hos det svenska folket. Snarare att regeringen driver på oron.
När Sverige nu bestämt sig för att ansöka om medlemskap vore det bästa givetvis att vi blev medlemmar så fort som möjligt. Men det är ingen katastrof om inträdet drar ut en smula på tiden, som det ser ut just nu.
I praktiken är vi redan medlemmar. Sverige sitter med på alla viktiga möten och har en gemensam försvarsplanering med Nato. Vi är inne.
Låt USA jobba
I slutändan har jag mycket svårt att se att USA, eller övriga Nato-länder för den delen, skulle acceptera att Turkiet stoppar den viktigaste utvidgningen av den västliga militäralliansen under 2000-talet. Dessutom mitt under en brinnande militär konflikt i Europa.
Turkiet har en historia av att trilskas. Erdogan vill bara ha så bra betalt som möjligt innan han säger ja till Sverige och Finland. I den vågskålen finns bland annat ett köp av det amerikanska stridsflygplanet F-16.
Det är dags för Sverige att låta USA göra mer av jobbet.