Omöjligt att styra ett land med så slapp befolkning
Så var det äntligen över. Folket har sagt sitt.
För en gångs skull går det inte att skylla på att den lille mannen står maktlös. Varje röst räknas.
En hel armé av allvarsamma silverrävar i nylonväst stod posterade i landets vallokaler för att säkerställa att just dina synpunkter togs tillvara. Åtminstone lika mycket som någon annans.
Miljardär eller kund hos Kronofogden, heroinist eller triathlon-junkie – vart fjärde år väger allas åsikt lika tungt.
Ett val handlar om att delegera. Kollektivt utser medborgarna vilka som får äran att ta hand om administrationen av det där vi kallar samhället. Så att vi andra slipper. Om man ska vara ärlig.
Denna signal verkar inte riktigt ha nått fram.
Politiker som ”rasar” har det gått trettiofem på dussinet den här sensommaren och för ett tag sedan var det finansmarknadsminister Max Elgers tur.
Orsak till utbrottet: Att bankerna höjt sina bolåneräntor, men låtit sparräntan fortsätta kyssa nollan.
Hans förslag på åtgärd? Att det var ”hög tid för konsumenterna att ta räntefajten med sin bank”.
Okej.
Det räcker med att ha passerat en lärobok i nationalekonomi på två kilometers avstånd för att förstå att om företag känner sig trygga med att bedriva rovdrift på sina kunder beror det framförallt på dålig konkurrens. Något som det är politikers uppgift att fixa.
Men i stället för att kalla till sig landets bankchefer på möte utan småkakor valde ministern att trycka upp Sveriges sönderstressade småbarnsföräldrar mot väggen: Ta räntefajten då!
Så där ser det ut på område efter område. Politiska misslyckanden hamnar i skymundan när ansvaret förs över på individen.
Vårdbyråkratin missar helt att ta höjd för en pandemi: Håll avstånd! Stanna hemma!
Politiken fallerar totalt när det gäller att bekämpa klimathotet: Sluta flyg! Ät larver!
Skolväsendet förvandlas till en blinkande McDonalds-meny där finniga sextonåringar förväntas avgöra sin framtid: Välj rätt! Eller skyll dig själv!
Trettio års vanskötsel av energimarknaden slutar med att det kostar en tusenlapp att ta en bastu: Släck lyset för h-e!
I torsdags berättade finansminister Mikael Damberg att staten ska inrätta en ”elräkningsakut” som ska bistå elbolagen med lån. Så att dessa i sin tur kan hjälpa utblottade kunder att lägga upp en avbetalningsplan.
Ungefär som om polisen skulle erbjuda kidnappningsoffer smidiga finansieringsupplägg för att kunna hosta upp lösensumman.
Missförstå rätt. Det finns inget fel i att alla gör sin del, oavsett om det handlar om klimat eller energiförbrukning. Tvärtom, det kommer behövas.
Men det kan aldrig bli en ursäkt för handlingsförlamning hos de som tilldelats den yttersta makten.
Flygskam, köttskam och snart elskam. Det är begrepp som subtilt men effektivt förflyttar skuldbördan.
En fotbollstränare som förklarar en förlust med ”jag sade åt spelarna att göra fler mål men de latmaskarna lyssnar ju inte”, skulle inte bli långlivad.
Politikerna däremot passar ständigt tillbaka bollen till sina undersåtar. Går det illa är det bara att skälla lite om att ”alla måste ta ansvar” och slå ut med armarna i en gest som betyder: Vem kan styra ett land med så slapp befolkning?
Det är ett synsätt sprunget ur en slags extrem individualism. Kanske är den hämtad från makthavarna själva. Gång på gång visar det sig nämligen att svenska politiker är sällsynt duktiga på att se om sitt eget hus.
DN kunde berätta att förre energiministern Ibrahim Baylan sadlat om till energikonsult. Den statliga nämnd som ska stoppa tveksamma sidbyten gav grönt ljus – om han bara väntade några månader.
Killen måste vara en gudabenådad fajter.