Jag hör fortfarande ljudet av lyckohjulet
Han är sig lik ändå.
Tjugo år senare, Leif ”Loket” Olsson i Bingolottos jubileumsprogram, nästan som ett utställningsföremål från en annan tidsålder, oförändrad. Samma grånade mustasch, intensiva blick. Som att världen förändrades utan hans vetskap.
För någon som inte var med under första halvan av nittiotalet är det nästan omöjligt att förklara ”Lokets” särställning.
Han var oumbärlig.
Jag minns den koncentrerade tystnaden. Mormors bingopenna.
En svensk småstad klockan åtta en lördagskväll kunde vara helt igenom tyst, bara kallt teveflimmer från vardagsrumsfönstren. Jag och brorsan sålde lotter åt tennisklubben. De gav bäst procent till försäljarna. Fyra kronor per lott.
Bingolotto var en kollektiv rörelse, alla var med.
Som när Elin i ”Fucking Åmål” frågar sin mamma varför hon tittar på Bingolotto trots att hon inte ens köpt någon lott, och mamman svarar: ”det är mycket…det är musik och annat också … roligt att se när dom vinner”.
Med andra ord: jag tittar eftersom alla andra tittar.
Tomas Tranströmer har skrivit en dikt om hur tiden inte är en raksträcka, utan en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.
Jag vet inte om ”Loket” någonsin pressade örat mot väggen, om han kunde föreställa sig själv som bortglömd.
För några år sedan intervjuade jag Britt Ekland i en dragig teaterloge i Sunderland. Hon betedde sig fortfarande som en världsstjärna, i hennes egen värld hade ingenting hänt sedan 1974. Hon tvingade mig till och med att rasta hennes nervösa lilla hund Tequila.
Och jag minns hur folk på teatern skrattade bakom hennes rygg, himlade med ögonen.
Tidens labyrint är skoningslös.
Men få människor har varit mer oumbärliga än Leif ”Loket” Olsson. Jag minns ett evenemang i Falköping, han var gäst, det var folkfest och ballonger, ”Loket” skrev i mitt autografblock. Jag övervägde aldrig vad man skulle med hans autograf till.
Sedan slutade ”Loket” som programledare. Bingolotto försvann ut i marginalen. Glömskan inträdde.
Men om jag trycker örat mot väggen och verkligen lyssnar, då kan jag fortfarande höra tjockteveljudet av Lyckohjulet som snurrar där på andra sidan.
Den koncentrerade tystnaden och färgen från mormors bingopenna som blir svagare för varje nummer.
Drömmen om en årsförbrukning motorolja.