Ministerns lama ursäkt – att övergreppen var beklagliga
Hur ber man människor vars hela liv präglats av samhällets svek om ursäkt?
Talmannen valde ord som skam och förlåtelse.
Ministern nöjde sig med ett fjuttigt beklagligt.
Ceremonin i går eftermiddag i Stockholms stadshus var unik.
Tidigare har bland andra neurosedynskadade, tvångssteriliserade och blödarsjuka som smittats av hepatit C och hiv i samband med blodtransfusioner fått pengar av staten för sitt lidande.
Men det här var första gången som samhället; stat, kommun, landsting, inte begränsade sig till pengar för att kompensera för samhällets misslyckande. De drabbade skulle också hedras, och synliggöras, vid en ceremoni.
Det handlar om dryga tusentalet personer som utsatts för allvarliga övergrepp och vanvård sedan de omhändertagits och placerats på vård- eller fosterhem mellan 1920 och 1980.
Vid den timslånga ceremonin i Blå hallen skulle de drabbade, som också kan få en kvarts miljon kronor, få upprättelse.
Riksdagens talman Per Westerberg (M) väjde inte för uppgiften. Han bad om ursäkt, talade om förlåtelse och lovade upprättelse.
– Det svenska samhället ber i dag er kvinnor och män som drabbats om ursäkt. Det är en ursäkt utan förbehåll eller förmildranden. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige.
Läs om det. En skam för Sverige.
Det är stora ord. Mycket allvarliga ord. Och ord som sjönk in i publiken, omkring 1 300 personer som av samhället flyttats från sin mamma och pappa till andra vuxna som i stället för att ta hand om dem misshandlade eller vanvårdade dem. Psykiskt och fysiskt.
Efter honom talade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD).
– Samhället som tog hand om er klarade inte av att ge trygghet under uppväxten. Det är djupt beklagligt.
Beklagligt? Är det ett passande ord för en stulen barndom? Eller ett sargat vuxenliv? Många uppfattade nog ordvalet som överraskande lamt. Kanske till och med okänsligt med tanke på hur många av samhällets olycksbarn som satt framför henne.
Ceremonin i Stadshuset var enkel och stram. Tre talare, utöver talmannen och ministern också ordföranden i Sveriges kommuner och landsting, Anders Knape. Musik, och författarinnan Viveca Lärn som bland annat pratade om Bullerbyn, idyllen många längtat till men som sannolikt aldrig funnits i verkligheten. Sedan bubbel och snittar i Gyllene salen.
Enkelt, på gränsen till simpelt. Men kanske var det tillräckligt.
För det var alltså allra första gången samhället bad en grupp om ursäkt för att det misslyckats med en av sina
allra mest grundläggande uppgifter. Att, som regeringsformen föreskriver, verka för individens trygghet och hälsa.
Därför bad talmannen om ursäkt för samhällets svek. Det har han aldrig gjort förut.