Swedbank Arena – lika bra att börja vänja sig...
”Vi står här på Swedbank Stadion i Malmö” säger Patrick Ekwall som om det var den naturligaste sak i världen.
Och det är väl lika bra att man vänjer sig. Sveriges nya national-arena i Stockholm kommer varken att heta Stockholm Stadion eller Nobel Stadion eller Linné Stadion eller Gunnar Gren Stadion när den är klar. Den kommer att heta Swedbank Arena. Det finns redan en Swedbank Arena i Örnsköldsvik, och en Swedbank Park i Västerås. Det verkar inte finnas några begränsningar för hur mycket Swedbank det kan bli. Det känns som när Hearst kommer till Deadwood, och köper upp hela stan.
Dessutom är det ju inte bara Swedbank. Den gamla hockeyarenan ”Delfinen” i Luleå heter numera Coop Arena. Förra helgen var jag uppe i Piteå och åkte förbi ”Kvarnv ...förlåt ... LF Arena”. Kvarnvallen får inte längre kallas för Kvarnvallen. En gång i tiden malde stans bagerier sitt mjöl här, och det var så idrottsplats-en fick sitt namn. Men Länsförsäkringar har nu sett till att den gamla vackra träportalen med texten ”Kvarnvallen” på, har bankats ner och ersatts av en ny fulportal med Länsförsäkringars initialer i stället. ”Länsförsäkringar was here”. Och på samma sätt har Globen i Stockholm också fått byta namn. Ericsson lät i och för sig folket vara med och bestämma. Utlyste en stor rikstävling som bara hade ett litet krav, och det var att Globen skulle heta Ericsson. Vinnarförslaget blev – Ericsson Globe. Kreativiteten flödar.
Spelar det någon roll? Ska vi kanske bara vara glada? På Swedbanks hemsida läste jag att det är Swedbank och Sparbankstiftelsen Skåne som har betalat för namnrättigheterna till Malmö Stadion – en stiftelse som har delat ut pengar under sloganen ”Kapitalisten som delar med sig”. Jag menar, vill man överhuvudtaget ha pengar från en sådan stiftelse? Och när det gäller oss andra? Är det inte samma förnedring med alla de här arenanamnen?
Idrottsarenor är inte bara idrottsarenor. Idrottsarenor är en del av en stad, barndomsminnen, en av de få gemensamma platserna vi har, ställen med en historia. Att tå-trippande närma sig Camp Nou i Barcelona med en känsla av att det är Barcelonas arena. Europas arena. Känslan av att tåga upp mot ett ”Parken” som tillhör Köpenhamn och köpenhamnarna.
Skulle det göra någon skillnad om om Parken skulle kallas för Jysk Bäddlager Park i stället?
Eller om Madison Square Garden skulle byta namn till Wal-Mart Arena. Känns det ändå inte ganska skönt att Enron inte kom på idén att slanta upp för rätten att döpa Madison Square Garden till Enron Stadion?
Dessutom undrar man ju. Vad hände med kapitalisten som ville dela med sig av sitt överskott, bara för att bidra? Inte för att pinka in revir. Inte för att äga. Inte för att tvinga folk att ta företagsnamnet i sin mun varje gång det spelas en match. Vad hände med en vanlig jävla skylt i mässing?
Bara idioter byter namn på gamla hundar, för sin egen skull. Bara idioter skulle komma på tanken att döpa om sina barn, för att någon slängde upp en bunt med stålar. Bara idioter kommer på tanken att tagga sitt namn över sådant som borde tillhöra alla.
Om tio år går Swedbanks sponsoravtal med Malmö Stadion ut. Vad händer då? Och hur känns det för övrigt att en bank som Swedbank som redovisar en förlust på 3,4 miljarder kronor i år, spelar flotta Ville.
Tack. Men nej tack.
Jag minns när jag var liten. Då gick det rykten om att Coca-cola hade uppfunnit en slags mojäng som skulle göra det möjligt att projicera texten ”Coca-cola” över hela himlen. Så dumt tänkte man när man blev vuxen. Att man kunde tro på det.
Fast nu vet jag inte. Bara i den här texten har jag nämnt namnet Swedbank åtta gånger. (Nu blev det nio.) Så jag antar att det står 1-0 till idioterna.