Tonårsmorden är priset för våra nedskärningar
Kattmördaren i Lerum. Det låter som en dammig detektivroman. Om det
ändå vore så väl.
En ung man cyklar runt i natten med brödkniv och letar upp sina offer: han dränker katterna, han sprättar upp dem. Och sedan skickar han brev till husse och matte och beskriver hur han högg ihjäl deras kära lilla spinnande familjemedlem.
Det går nästan inte att läsa. Han skriver också om hur han vill tortera och våldta kvinnor. Sedan grips han på grund av de texter han skrivit på nätet. Han är tjugo.
Tre tonårsflickor miste livet denna sommar. De misstänkta gärningsmännen är femton och sexton år gamla.
Man vill gärna se det som en trend. Tre tonårsmord inom loppet av några skälvande sommarmånader. Varför just nu?
Det saknas inte svar på den frågan.
Om man vill ha svar.
I förra veckan kom en rapport från Lunds universitet som visade att hela fyra av tio ungdomar skadar sig själva; rispar
sig med knivar, bränner sig med cigaretter,
biter sig själva.
Men det häpnadsväckande med
rapporten var att beteendet nu är nästan lika vanligt hos pojkar.
Det är paradoxalt nog en bra nyhet.
Jo, faktiskt. Hittills har det ansetts vara ett klassiskt flickproblem. Det kan tyckas
vara ett introvert sätt att hantera sina
problem, att skada sig. Men faktum är att det oftast fungerar tvärtom. Som rop på hjälp, den sort vuxenvärlden känner igen. Synliga sår som går att upptäcka när
orden inte räcker till.
Flickor har därför generellt haft lättare
att få hjälp för psykiska besvär.
Medan pojkarna har lidit i tysthet. Det finns fortfarande ingen plats i världen där en ung man får vara svag.
Sedan länge är det ett känt faktum att unga män dominerar självmordsstati-
stiken. Och Bris har flera gånger påpekat svårigheterna att nå de tysta, ensamma pojkarna.
Att unga män i allt högre utsträckning skadar sig bör nog inte ses som enbart ett problem. Tvärtom ett exempel på att vi börjar närma oss en jämställdhet. Unga män får ropa på hjälp. Eller
åtminstone viska.
Men det förutsätter att någon
har tid att lyssna.
Vem?
Elevhälsovården bantas allt kraftigare. Under 2009 skär tre av fyra kommun-er ned i sina skolor.
Medan vi läser om pojkmördarna och undrar hur det kunde hända.
Varför just nu?
Effekterna av nittiotalets nedskärningar i skolan har kickat in. Det var inte bara lärare som försvann, det var inte bara klasserna som blev större. De utgifter som först och främst skars ned var de mjuka tjänsterna:
skolbibliotekarierna, skol-
värdinnorna och inte minst skolkuratorerna.
Vuxna människor som
kunde röra sig i korridorer
och söka upp ungdomar
med problem, dricka en
kopp kaffe, lyssna en
stund.
Öronen och ögonen
i korridorerna är borta nu. De kostade för mycket pengar.
En fråga som i grunden handlar om människovärde, och i nästa skede om säker-heten i samhället, är sedan länge förvandlad till en fråga
om kronor och ören.
Det kan komma att stå oss
väldigt dyrt.