Här kostar en läkare 1 500 kronor – per timme
Uppdaterad 2018-08-24 | Publicerad 2018-05-11
STRÖMSUND. Strömsund är ytterligare en av alla dessa orter i glesbygden där kommunalrådet slåss som ett lejon för hembygden och chefen för hälsocentralen pusslar, fixar och trixar för att förse en minskande befolkning med vård.
Det är svårt när läkarna kostar 1 500 kronor timmen.
De kan kosta ännu mer men landstinget i Jämtland–Härjedalen har satt 1 500 kronor som gräns. Nåja, inte som gräns, men som ett riktmärke, en förhoppning, om att dyrare än så här blir det väl inte?
Hälsocentralen är fin och så hemtrevlig en sådan plats kan bli. På väggen i entrén hänger en välkomnande skylt med namn och bilder på dem som arbetar här.
Där ler sjuksköterskor, kurator, psykolog, lokalvårdare, medicinsk sekreterare, sjukgymnast, biomedicinsk analytiker, rehabkoordinator och andra yrkesmän och –kvinnor som krävs i ett modernt samhälles avancerade vård.
Men inga läkare.
I så måtto har hälsocentralen regredierat till ett slags symboliskt förindustriellt stadium, bortom civilisationens trygghet. Ständigt jagar landstingets koordinator nere i Östersund och hälsocentralens chef Monika Lundgren läkare för att få dem att komma hit.
Intresserad av fiske? Lundgren talar med en av killarna i ambulansen som är fritidsfiskare: ta med hyrdoktorn ut! Visa alla bra vatten! Få honom att trivas!
Intresserad av skytte? Lundgren kontaktar en vän med samma hobby. Ta med läkaren ut! Få honom att trivas!
Behöver läkarens fru eller man jobb för att kunna följa med till Strömsund?
Lundgren kan lyfta telefonen och ringa kommunen. Gissa att det blir fart om det gäller något så enkelt som ett arbete för medföljande maka! En gång erbjöd kommunen både tomt och hus till en läkare, bara han ville arbeta i Strömsund och bosätta sig här.
Han tackade nej.
Monika Lundgren visar runt på hälsocentralen. Observera namnet. Hälsocentral. Inte vårdcentral. Det är en detalj i kommunens och landstingets strävan att ge saker och ting en positiv klang, här ser man framåt, här är man konstruktiv och positiv.
På dörrarna sitter vackra handmålade skyltar med mjukt grön botten och vit skrift: röntgen, akutrum, gips... Skyltarna har en anställd målat, det är en detalj som skiljer Strömsund från storstaden, här är allt självklart personligare.
Så varför vill ingen läkare flytta hit?
Jag hade velat frågat de två läkare som tjänstgjorde under mitt besök men när jag träffade på den ene i fikarummet reste han sig upp och sprang – ja, sprang, det liksom flaxade om honom när han försvann bort i korridoren – och den andre lät hälsa att han ytterst ogärna talar med pressen.
Det har nog med de 1 500 kronorna i timmen jag nämnde i början.
Monika Lundgren vill så förtvivlat gärna vara positiv. Hon öser, säkert med rätta, beröm över personalen, hon öser även beröm över de inhyrda stafettläkarna som denna dag tjänstgör i hälsocentralen.
Men hon får ett bittert eller snarare barskt drag när hon redogör för jakten på desamma.
– Pengar är pengar. 1 500 kronor i timmen. 40 timmar i veckan. Räkna själv vad det blir i lön. En del behöver bara arbeta 14 dagar i månaden.
Enligt Lundgrens siffror blir det 240 000 kronor i månaden, före skatter och avgifter.
Därför är det inte så förvånande om läkaren med raska steg skyndar bort i korridoren. Det blir ju inte så glansfyllt att säga att man är här för att klämma skattebetalarna i Jämtland på så mycket pengar det någonsin går.
Några dagars eller veckors jobb. Fet lön. Ta ledigt eller åka hem till det ordinarie jobbet i storstan. Hoppa vidare till nästa påhugg någonstans långt ute i spenaten.
Det finns tre läkartjänster som ska fyllas i Strömsund.
År 2016 passerade 44 olika läkare genom lokalerna (inklusive jourläkare som delas med andra vårdcentraler).
2017 passerade 25 läkare genom lokalerna.
Hittills i år har de bara haft elva läkare, möjligen beror det på att Monika Lundgren slitit som en bäver för att förmå de inhyrda att acceptera längre arbetsperioder, men det kan också bero på slumpen.
Denna horribla genomströmning av svindyr nyckelpersonal dränerar sjukvården på pengar. Landstinget i Jämtland–Härjedalen gick med 233 miljoner kronor i förlust 2017.
Hälsocentralen i Strömsund gjorde 4,4 miljoner i förlust, Monika Lundgren säger att det till stor del beror på hyrläkarna. Än viktigare är nog hur arbetet blir lidande.
Sjuksköterskorna får jämt och ständigt informera nya doktorer hur rutinerna ser ut i Strömsund, hur lokalerna är beskaffade, vilka patienterna är och så vidare och så vidare. Chefen, Monika Lundgren, beräknar att hon har en till fyra timmars introduktionssamtal med varje ny doktor.
Låt oss säga att det ett år som 2016 blir över 80 timmars samtal bara för att tala om var toaletten ligger och hur journalsystemet ser ut! Mer än två veckors extra arbete. Bara för Lundgren.
Även för läkarna blir det stressigt att flänga från plats till plats, trots den rikliga belöningen. Möjligen är det förklaringen till att två rök ihop och skrek åt varandra framför patienterna. Eller att en hamnade i personlig misär så jämmerlig att hälsocentralens vaktmästare vägrade att hjälpa honom flytta, läkarens tillfälliga hem var för sunkigt.
Och att en del blir så snäsiga och otrevliga att de får besked om att de inte är välkomna tillbaka.
Och att en del tycks utveckla excentriska egenheter, som läkaren som ordinerade patienterna armhävningar och svart vinbärssaft vad de än klagade på.
Men värst är det förstås för dem allt detta handlar om. Patienterna. Det är inte trevligt att vara sjuk och ständigt möta nya ansikten, att ständigt berätta sin historia från början. Men jämtar är som svensken i gemen, timida när de för fram kritik direkt.
– Man får aldrig träffa samma läkare. Man lämnar ett prov. Nästa gång man är här är det en ny läkare och man får inte veta svaret. Jag tycker inte om det, säger Anna-Greta Holmlander, 63, sjukpensionär, tidigare cancerpatient, som sitter i ett undersökningsrum och väntar på hyrdoktorn.
Samma ofta blyga jämtar och svenskar kan dock visa vulkanisk vrede på möten med likasinnade. Kommunalrådet Göran Bergström säger att han möter ursinniga pensionärer som anser att samhällskontraktet är brutet.
Varför ska de betala en av Sveriges högsta kommunalskatter – 34,42 kronor på varje hundralapp – när de får allt mindre tillbaka? En del funderar på att flytta till Östersund tio mil söderut för att få bättre vård, säger Bergström.
Det vore bättre att göra som Norge, värva läkare likt elitidrottsmän, säger han. Bra lön. Bonus om du stannar i tre år. Ännu bättre bonus om du stannar i sex. Det vore ett sätt att återupprätta förtroendet för samhället.
Den hängivne socialdemokraten Bergström gav för länge sedan upp tanken på att själv ta hjälp av landstingets hälsocentral, det allmänna. Det som socialdemokratin i hela sin stolta historia kämpat för.
Han vill inte ständigt möta nya ansikten, nya personer han inte vet vilka de är, doktorer som inget vet något om hans sjukdomshistoria och ibland knappt förstår svenska.
Så kommunalrådet Göran Bergström (S) vänder sig till Strömsunds privata läkare.