Wikileaks fiender har all anledning att tacka Assange
Att Wikileaks grundare Julian Assange inte är någon prydnad för det manliga släktet är fullt klart. Men hans beteende mot kvinnor, som det framstår i den svenska förundersökningen mot honom, är dessvärre inte särskilt originellt. Och världen är full av skitstövlar. Till och med skitstövlar som gör bra saker.
Wikileaks var en bra sak. Organisationen skapade nya metoder att avslöja skandalösa politiska hemligheter. Det mest dramatiska exemplet är videobilderna som visar hur en amerikansk helikopterbesättning nöjesmördar oskyldiga civilpersoner i Irak.
Än mer stärkte Wikileaks sina positioner på den internationella nyhetsscenen när man fann metoder att samarbeta med världsledande nyhetsorgan som engelska Guardian, amerikanska New York Times och Aftonbladet i Sverige. Det garanterade att allt läckt material som Wikileaks kommit över kunde ledas genom en professionell redigering innan det fördes ut till allmänheten. Det var en mycket bättre metod än att bara kasta ut allting huller om buller på nätet.
Så utmärkt var läget den 20 augusti 2010 när Julian Assange anhölls i sin frånvaro efter ett besök i Sverige, misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande. Därefter har Wikileaks som organisation rasat samman och praktiskt taget utplånat den starka ställning man byggt upp i nyhetsvärlden.
Det djupt ironiska är att det inte är de som haft all anledning att avsky och försöka bekämpa Wikileaks, exempelvis den amerikanska regeringen och dess spionorganisationer, som åstadkom Wikileaks undergång – utan Julian Assange själv.
Hade han infunnit sig till förhör i Sverige borde hans rättsliga problem ha klarats ut snabbt och enkelt. Som vi nu känner bevisläget, naturligtvis utförligt utläckt på nätet, förefaller det som om åklagarens bevisning när det gäller våldtäktsanklagelsen är ohållbar, men bättre när det gäller misstankarna om sexuellt ofredande. Assange borde ha kommit undan med ett litet bötesstraff.
I stället har han nu lagt ner miljonbelopp av andras pengar på att låta ett koppel särskilt trixiga, men dyra, engelska advokater överklaga beslut efter beslut i över ett års tid. Och efter att den engelska hovrätten fattat det självklara beslutet att Mr Assange skall utlämnas till Sverige så överväger han och hans advokater att driva ärendet upp i den engelska Högsta domstolen. Vad de maximalt kan åstadkomma är ytterligare fördröjning. Men det hela kommer likväl att sluta med utlämning till Sverige.
När Julian Assange så desperat, eller halsstarrigt, stretar emot det oundvikliga ger han inte intryck av att vara oskyldig, som han hävdar, tvärtom.
Och hans och hans medhjälpares och supportrars argument för att han absolut inte kan infinna sig till förhör i Sverige ger dessutom intryck av ren och skär konspirationsgalenskap. Redan på morgonen efter anhållningsbeslutet twittrade Assange:
”Vi har blivit varnade för ’dirty tricks’. Nu ser vi det första.”
Snabbt förtydligades det påståendet av kretsen kring Assange. De svenska kvinnor som anmält honom för sexuell brottslighet var lejda av och i maskopi med CIA. Sverige var dessutom ingen västerländsk rättsstat. Sverige var kvävt under feminismens järnhälar, rentav ”feminismens Saudiarabien”. Än värre var Sverige ”Nordens Israel” (någonting jag anser att jag själv absolut skulle ha observerat under mina snart 45 år i Mellanösterndebatten) och åklagaren som anhållit Assange i hans frånvaro, Marianne Ny, jämfördes med den gamle sovjetiske KGB-chefen Lavrentij Beria.
Och självklart vällde det nu fram en flod av förtal mot de två kvinnor som anmält Assange. Nätet kokade över. Att de vore CIA-agenter tillhörde de mildaste anklagelserna.
Naturligtvis fanns det en risk att CIA eller någon annan amerikansk myndighet, som på goda grunder måtte ha hatat Julian Assange och hans medhjälpare, började fundera på lömska metoder att komma åt honom. Men de hann, rimligtvis till sin förvåning, inte lyfta ett finger innan Julian Assange med kraft satte i gång att konspirera mot sig själv så att han till slut framstod som både klart misstänkt våldtäktsman och dessutom spritt språngande galen. All den tid, och pengar, han lade ner på advokatyr, ryktesspridning och konspirationer förlamade självklart Wikileaks. Och hans många fiender löpte då bara risken att skratta ihjäl sig åt mannen som sprattlade under den galge han själv snickrat ihop.