Nu blir man uppläxad av 17-årig vegan under sin kunskapsresa
Vi gick på museum. Det är inget man gör varje vecka, direkt. Kanske är det därför tanken på ett museibesök känns lite högtidlig. Och en aning nostalgisk. Som om man skulle kunna bli tilltalad ”redaktör’n” av en vaktmästare i uniform med skinande mässingsknappar, när man stigit på.
Det blir man inte, förstås. Snarare tvärtom, om ni förstår vad jag menar. Om inte, menar jag så här:
De som har hand om museerna verkar också ha anat nostalgin. Mer än så, den tycks ha skrämt blygdkapslarna av dem. Så till att börja med har de bytt titlar. Från intendent till det amerikansk-latinska ”kju-rejter”, stavas curator och låter väldigt modernt. Eller möjligen har de blivit ”utställningsproducenter”, som låter Hollywood, showbiz och storslagen teknik.
Så snart man kommer in är det just tekniken som slår emot en. Eller snarare det som tekniken är tänkt att skapa, det vill säga liv och rörelse och interaktivitet och action. Allt som är motsatsen till dammiga montrar med föremål som katalogiserats på fnasiga, gulnande brevkort. Ljudinstallationer, hologram, filmsnuttar, pekskärmar, kreativa ljussättningar.
Det är för det mesta bra gjort. Väl genomtänkt. Pedagogiskt. Det är bara det att det andas ängslig anpasslighet. Som om kju-rejtern inte vågar tro att själva ämnet skulle kunna fånga någons intresse. Men låt gå. Varför skulle just museer djupandas, när alla andra hyperventilerar?
Det som är svårt att låta passera är något annat: tilltalet.
Museer brukade tilltala sin publik som vänner, eller åtminstone bekanta, på kunskapens eviga resa. En artig, välvillig och i grunden jämlik ton på skyltar och i kataloger. Sedan lite mer än tio år är det ändrat. Det har smugit sig in en uppläxande och snorkig ton i museitexterna. En molande grälsjuka. Som om museipubliken är att betrakta som idioter i behov av omskolning.
Afrika har FAKTISKT lika intressanta civilisationer som Europa. Franskt sextonhundratal visar att köns identitet FAKTISKT är en konstruktion. Det är FAKTISKT vårt fel att den svettpungade björnrävens naturliga biotop skövlas.
Så låter det, ungefär. Som om en sjuttonårig vegan står för formuleringarna. Man får hantera det som man hanterar sjuttonåriga veganer: med en fördragsam suck.
Utställningen i sig var intressant.