Helvetet är skitsakerna som vi inte står ut med
Det finns massor av skildringar av helvetet. I text och i bild, till och med i musik. Abstrakta och konkreta. Romantiska och realistiska, om man nu kan vara realistisk i skildringen av ett ställe som ingen, förutom Orfeus och Dante, återvänt från.
Det finns förstås en hel del klichéer om helvetet också. Lågor och svavel och små djävlar med eldgafflar. Men å andra sidan skulle helvetet aldrig ha sysselsatt så många konstnärer, musiker och författare om det inte samtidigt funnes något högst personligt över kvalen.
Himlen verkar sipp och allmän i jämförelse.
En drivkraft i att bygga upp sin bild av helvetet är förstås den låga men angenäma sysslan att sedan placera ut sina fiender i detta helvete.
Det var precis vad Dante gjorde i sin Gudomliga komedi. Det kan säkert fungera som en form av terapi, men det finns också något terapeutiskt i själva konstruktionen av ett helvete.
Jag anar nämligen att många helveten i själva verket är väldigt vardagliga. De är bara en samling av sådant som författaren, snedstreck målaren, snedstreck musikern inte står ut med.
En enerverande samling skitsaker, dramatiserade till helvetesmunnar, odjur, stank och tortyr.
Tänker man så, är det ganska lätt att bygga sitt helvete.
Mitt skulle vara ett ställe där alla kriterier för vad som är intressant vändes upp och ned.
Det skulle vara ett ställe där det ansågs spännande att höra några tonårstjejer, födda kring millennieskiftet, i detalj och med stor säkerhet förklara hur saker och ting var på åttiotalet, eftersom de varit med i en film som utspelar sig i det exotiska decenniet.
Det skulle vara en plats där en diskussion om att förbjuda läxor inte förblev i en källarlokal där några förgrämda sandalradikaler tråkade ut varandra, utan togs på allvar i breda medier.
Det skulle vara ett land där folk kunde intala sig att det antagligen är en skandal att tv-licensen i regeringschefens tjänstebostad inte betalats av honom personligen.
Det skulle vara ett land där samme regeringschef inte generades över att leda ett parti som just bestämt sig för att nyckeln till kommande val är att se på medborgarna som ”vertikala målgrupper” förenade av sådant som dansbandsmusik, motorsport och/eller homosexualitet.
Skönt att man inte lever i det helvetet.