Det är som om vi vant oss med att bli lurade
Kommer ni ihåg ”de höga förväntningarnas missnöje”? Det var den eleganta förklaringen när det först kärvade lite för sossarna. Partiet hade helt enkelt vant folk vid att få allt de drömde om. Ribban hade satts alldeles för högt. Sossarnas problem var att de var, eller åtminstone hade varit, alldeles för bra.
Ett rätt finurligt sätt att vända problem till skryt, eller hur?
Jag undrar vad motsatsen kan heta.
Om man rullar sig fram på en hemsida, till exempel den här tidningens, är det framför allt de rörliga bilderna det handlar om: ”Lejonet FÖRSÖKER ÄTA ettåringens HUVUD”. ”Killens FRÄCKA DANS får publiken att TAPPA FATTNINGEN”. ”PINGVINEN Cookie SKRATTAR så han KIKNAR”. ”MÖRDAR TORNADON gör gymnastiksalen till KAFFEVED”.
Vid det här laget vet man vad det betyder. Det betyder halvsuddiga snuttar som någon filmat med sin mobiltelefon. Ibland är de så snuttiga och suddiga att de rullas om och om igen, medan en långsam röst förklarar vad det är man inte riktigt ser. Det efter att man fått sitta igenom ett par reklamfilmer för kabel-tv och Finlandskryssningar.
”De låga förväntningarnas leda”, kanske?
Det här är inte menat som gnäll. Ingen blir trots allt lurad. Alla begriper vad som finns på andra sidan klicket, därav de låga förväntningarna. Ingen är tvingad att klicka. Jag försöker helt enkelt göra en observation.
Det är ju inte bara mobilklippen saken gäller. Nästan allt fungerar likadant. Alla resor går till tropiska paradis, varje parti har lösningen på problemen, varenda kräm ger synbart slätare hud. Och alla vet att inget av det är sant.
Det är kanske just det senare som är det nya. Krämare, oavsett om de säljer filmklipp, ideologier eller hudkräm, har alltid lovat mer än de kan hålla. Skillnaden är att vi har lärt oss det nu. Vi förväntar oss inte att det ska bli som de säger. Vi förutsätter att de lovar mer än de håller.
Alla löften är ironiska.
Det kanske är bra. Ett slags verklighetsanpassning. En avspänt realistisk syn på världen och våra medmänniskor.
”De låga förväntningarnas likgiltighet”?
Det finns de som säger att alla samhällen bygger på tillit. Undrar om det räcker med att lita på att ingen menar det den säger och att alla lovar mer än de håller?