Bra att frälsaren har någonstans att bo
Den utpekade frälsaren hade sammetskavaj och tårar i ögonen.
Jonas Sjöstedt hade inte bara valts till partiledare för Vänsterpartiet, han hade också utropats till hela världens räddare av en partikamrat på stämman, vilket tycktes genera honom en smula.
Sedan tog den nyblivne vänsterledaren blomsterkvasten under armen och for hem till Östermalm.
Det hade kunnat vara en katastrof.
Som symbol för den förtappade vänstern hade den nyblivne partiledarens boende på Karlavägen kunnat vara en fotboja i nivå med Göran Perssons herrgård eller Håkan Juholts bostadsbidrag.
Ännu en symbol för avståndet mellan vänsterpolitiker och dess väljare, för skillnaden mellan ord och handling.
Men eftersom det är omodernt att moralisera över eventuellt svikna ideal nöjde sig tidningarna med att konstatera det komiska i att vänsterledaren bor på den blåblodiga Karlavägen.
Som en pikant detalj.
Lite som om Göran Hägglund hade avslöjats med Satanic Slaughter i den kristna bandspelaren.
Det blev visserligen en smula patetiskt när Sjöstedt skulle förklara för den samlade pressen hur det kom sig att han bodde på just Karlavägen, bara några portar bort från självaste Carl Bildt.
En rörande historia om att hans familj inte haft något val, en trerummare på Karlavägen var det enda husrum som erbjöds genom fruns diplomatjobb på UD. Utan att stå en sekund i bostadskö dessutom, en ren slump i livslotteriet.
Och som av en händelse råkade hyran för denna exklusiva lägenhet inte vara mer än 6 934 kronor i månaden.
En summa som på den andrahandsmarknad, dit nästan alla partiets storstadsväljare är hänvisade, inte ens skulle räcka till en etta med kokvrå i samma stadsdel. Möjligtvis till en inpyrd trerummare i Falköping.
Men ändå, inte en enda skandalrubrik. Bara jag och mitt enkla gnällande. Kanske måste jag öppna för möjligheten att det i viss mån handlar om min personliga besvikelse. Tanken på Jonas Sjöstedt som, nåja, världens räddare.
En tanke som jag burit på ända sedan han tvålade till en lokal folkpartist i Ållebergsgymnasiets fuktskadade aula för mer än tio år sedan.
Och eftersom det är omodernt att moralisera över eventuellt svikna ideal nöjer jag mig med att vara glad över att den utpekade frälsaren har någonstans att bo.
Även om han försäkrade den samlade pressen att han inte trivs något vidare.