Ryttarinnan tar en stor risk om hon överklagar domen
16 års fängelse.
Hårt, men straffet kan bli betydligt strängare för den unga kvinna som i dag dömdes för styckmordet på sin kärleksrival.
Att Örebro tingsrätt viftade bort hennes påståenden om att hon inte planerade att döda den andra kvinnan och således inte bör dömas för mord förvånar inte.
Att stå och vänta utanför en människas dörr, tvinga in henne i lägenheten igen då hon kommer ut och slå henne sex gånger i huvudet med hammare och utdela 17 knivhugg är någonting helt annat än vad som på juristsvenska heter vållande till annans död.
Tingsrätten har skrivit sin dom på det sätt som moderna domar ofta är författade: tydligt, kronologiskt och med mellanrubriker.
Visste vad hon gjorde
Efter att ha konstaterat att kvinnan hade kontroll över sitt handlande under hela överfallet och därför ska dömas för uppsåtligt dödande övergår domstolen till att resonera om åklagaren har lyckats bevisa att hon började planera sitt dåd en vecka innan attacken.
Googlingar om hur man styckmördar en människa, hur svårt det är att få någon dömd om kropp saknas och liknande saker tyder onekligen på att hon visste vad hon gav sig in i.
Ta bara flashbacktråden hon var inne på, som tingsrätten kommenterar på följande vis:
”En mycket besvärande omständighet är att händelseförloppet utvecklade sig snarlikt det hon hade googlat en vecka tidigare”.
Domstolen landar dock i uppfattningen att det inte är bevisat att brottet planerades. Åklagaren har nämligen inte kunnat visa att hon verkligen läste det hon hade googlat.
Det är onekligen, givet det som faktiskt skedde, en generös slutsats.
Begrep att hon skulle dö
Att beviskraven är höga har jag dock inga problem med. Men det är lite märkligt att tingsrätten inte reflekterar över det faktum att kvinnan dök upp hos sin rival med hammare, förskärare, preparat för insomning, sprit och preparerade kanyler.
Även det talar nämligen för planläggning.
Tingsrätten landar i den lägsta grunden av uppsåt, likgiltighetsuppsåt. Det innebär, något förenklat, att kvinnan begrep att våldet skulle leda till döden, men struntade i det.
Att domstolen drar denna slutsats har, som vi snart kommer att se, betydelse för straffet.
Mord eller dråp? Båda dessa typer av dödande är uppsåtliga, men då omständigheterna är mindre grova döms gärningspersonen för det senare brottet.
Våldet var så hänsynslöst att dråp inte kan komma ifråga, anser rätten. En inte orimlig ståndpunkt.
Hovrätten kan dra andra slutsatser
Normalstraffet för mord är enligt ett utslag i Högsta domstolen 14 års fängelse. Men med tanke på hur grovt våldet var och den starka dödsångest den attackerade kvinnan måste ha upplevt rör det sig i detta fall om 16 år.
Dock åberopar tingsrätten sin slutsats om likgiltighetsuppsåtet och tar hänsyn till att kvinnan har en konstaterad psykisk störning och sätter ner straffet något.
Att det trots allt blir 16 år beror på att hon skändade kroppen genom att stycka den och därför även döms för brott mot griftefriden.
Jag upplever domen som rimlig. Men bevisvärdering är ingen exakt vetenskap och det är inte säkert att hovrätten kommer att dra samma slutsatser som tingsrätten om nu målet överklagas.
Kan döma till livstid
Det är allt annat än otänkbart att överinstansen skulle gå på åklagarens linje och döma till livstid. Det skulle leda till ett betydande antal fler år i fängelse.
Att överklaga domen är med andra ord ett vanskligt projekt för kvinnan om åklagaren ansluter. Om bara hon själv gör det riskerar hon inte längre straff.
Det går även att notera att om mordet skett bara tolv dagar senare så hade utgången troligen blivit en annan.
Den 1 juli i år trädde riksdagens senaste straffskärpningsreform i kraft och livstid blev normalstraffet för mord.