Inte säkert att allt går åt helvete i Irak

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det var Ronald Reagan som definierade skillnaden mellan en demokrati och en folkdemokrati: "Skillnaden är den samma som mellan en tröja och en tvångströja."

Vilken härlig vecka det har varit att få en politisk karriärs reaganismer i repris. Min favorit: "Jag har gett order om", berättade Reagan med allvarligt ansiktsuttryck men med glimten i ögat, "att jag i händelse av en nationell krissituation genast ska väckas. Det gäller till och med om jag sitter i regeringssammanträde."

Den bortgångne 93-årige presidenten var amalgamen av den amerikanska drömmens - och verklighetens! - beståndsdelar: religiositet, kapitalism, patriotism, individualism och optimism. Redan före statsbegravningens minnestal i Washington i går återkom ett av de fem orden oftare än de andra. Ordet var optimism.

Skulle, kan man fråga, Reagan varit optimist om han här och nu hade haft en ledarroll och själv varit pigg och alert?

O ja! Han skulle konstatera att för 15 år sedan levde en majoritet av jordens människor i diktaturer. I dag är nästan två tredjedelar av jordens länder demokratier. Människor är friare. Trots hot om terrorism korsar fler människor gränser än någonsin - friare och billigare. Fler söker och får jobb i främmande land. Jordens två största länder, Kina och Indien, som vi förknippade med svält och överbefolkning, är tack vare globaliseringen på väg ur ulands-problematik och reser sig som ekonomiska bjässar.

Reagan skulle om sitt eget land USA konstatera att det går bättre än någonsin. Genomsnittsamerikanen kan spendera 77 procent mera på sin egen konsumtion än genomsnittsmedborgaren i de femton etablerade EU-länderna (de nytillkomna fattiglapparna oräknade). Så är det därför att amerikanen producerar mer och skattar mindre än européen.

Reagan var ingen skadeglad typ. Men han skulle inte undgått att notera att om EU varit en amerikansk delstat vore den fattigare än nästan alla USA:s delstater - i bara Mississippi, West Virginia och Arkansas är det värre.

Det svider. Jag minns från min tid på åttiotalet som korrespondent i USA hur svenska vänsterdebattörer kom på korta besök och triumferande rapporterade att de klubbat ner amerikaner med orden:

"Vi spelar bättre tennis än ni och gör bättre bilar."

Smaka på orden i dag. Tennisspelarna är ryssar och argentinare. Bilarna tillverkas i Slovakien och Korea.

Men, säger ni, i dag kan vi trycka ner jänkarna genom att bara säga ett enda ord: Irak.

Jag är inte säker. Jag läste just en rapport från Amir Taheri, en gammal Mellanösternräv, chefredaktör för en moderat Teherantidning innan han blev iransk dissident på heltid. Jag träffade honom ibland under den första ayatollahtiden och utgår från att han kan hantera fakta.

Irak har haft allt - olja, vatten, bördigt land, lagom stor befolkning - utom frihet. Ofriheten hämmade landets utveckling. Nu släpps möjligheterna till utveckling loss.

I augusti får ni se Irak tåga in på OS-stadion i Aten. Inom sex månader har det chans att demokratiskt välja sitt parlament och sin regering.

Redan finns tecken på normalisering. Angreppen på den irakiska polisen (som kan ses som redskap för de amerikanska ockupanterna) är senaste månaden ner 50 procent. Det kan tyda på att lag och ordning accepteras.

Den irakiska valutan, dinaren, är samtidigt upp 15 procent i förhållande till den amerikanska dollarn. Det råder alltså inte en syd-amerikansk pesopessimism. Irak har det senaste året haft 7 miljoner utländska besökare, de flesta pilgrimer till shiamuslimernas heliga Najaf och Karbala.

Byggrush råder. Och hur är det med det fria ordet? Jag har rest en del i Irak ända sedan 1969 (jag kom dit första gången när baathisterna just hade hängt 13 av Bagdads judar på Revolutionsplatsen). Senare, när Saddams grepp hårdnat, avhändes jag på flygplatsen rutinmässigt min skrivmaskin, ty skrivmaskiner betraktades som subversiva. Jag brukade räkna utbudet av tidningar. Jag kom till siffran två - den ena var baathpartiets megafon, den andra styrdes av Saddams psykopatiske son Uday. Nu kommer i Irak, enligt Taheri, ut 200 tidningar och tidskrifter.

Mest upplyftande finner jag denna punkt: En miljon flyktingar har återvänt. Deras handling säger: Vi betraktar inte framtiden genom uppgivenheten prisma. Så jävla hopplös är inte situationen. Det finns logik och rationella skäl för att även vårt land ska gå in i en frihetens och demokratins era. Redan har 37 lokala val hållits. Både baathister och fundamentalister ställer upp. Ingen når över 3 procent.

Även utan en Ronald Reagansk optimism går det att säga: Det är inte säkert att allt måste gå åt helvete.

Om George Bush tittar uppåt ser han Ronald Reagan optimistiskt göra ett tummen upp.

Staffan Heimerson