Flydde Spanien efter ”kupp” – nu kan han få nyckelroll
I Barcelonas gamla hamnkvarter uträttar lokalbefolkningen ärenden medan stadens unga turister strosar runt i flip flops. Spanien är på väg in i den djupa semesterlunken. Det är svettigt, strax över trettio grader varmt. På en lyktstolpe hänger en valaffisch med premiärminister Pedro Sánchez nuna. ”Adelante!” är budskapet. Framåt!
När Sánchez nyligen kallade till parlamentsval den 23 juli trodde många spanjorer att det var ett skämt. Rösta mitt i värmeböljan? Dessutom såg socialistpartiet PSOE på förhand ut att tappa makten till konservativa PP, som med stöd av neofascisterna i Vox skulle kunna bilda ny regering och kasta ut Sánchez från premiärministerpalatset Monlcoa i Madrid med huvudet före. Så blev det inte. Efter söndagens val, där vänstern gick bättre än väntat, befinner sig spansk politik i en låsning där ingen når de 176 mandat som krävs för majoritet i parlamentets underhus. Vi känner igen det där nu, från flera europeiska länder. Det finns ändå några ingredienser som gör att Spanien, ska vi säga, sticker ut en aning från grannländerna.
130 mil norrut befinner sig han som sitter på nyckeln. Spaniens nästa kungamakare Carles Puigdemont lever i politisk exil i Bryssel sedan flera år. Det var 2017 som Puigdemont, då katalansk regionpresident, organiserade en folkomröstning för ett självständigt Katalonien. Några dagar senare flydde han och ett par kollegor till Belgien efter att den spanske riksåklagaren begärt att de skulle åtalas för uppror och uppvigling. Sedan 2019 har Puigdemont åtnjutit åtalsimmunitet i egenskap av ledamot för EU-parlamentet, men för bara några veckor sedan drogs beslutet tillbaka av EU-domstolen.
I söndagens spanska val fick Junts, partiet Carles Puigdemont grundat och fortfarande informellt fjärrstyr från Bryssel, sju mandat. Det innebär att Spaniens nästa premiärminister kommer behöva deras stöd för att få ihop matematiken i kammaren. Och Puigdemont, vars Junts är ett sorts borgerligt självständighetsparti, har både före och efter valet deklarerat att Pedro Sánchez är ”opålitlig”. Att en katalansk ”independentista” skulle liera sig med högerpartiet PP är å andra sidan uteslutet från båda håll.
I juridisk bemärkelse är Puigdemont en brottsling på rymmen, misstänkt för brott som kan ge upp till åtta års fängelse i Spanien. Sedan hans åtalsimmunitet fallit har trycket från Spanien på att Belgien ska utelämna Puigdemont ökat. Samtidigt befinner sig Junts i en bättre förhandlingsposition än någonsin efter valet. Självständighetspartiet har redan annonserat att man kräver både amnesti för sina medlemmar i exil och fortsatt rörelse mot katalansk självständighet i regeringsförhandlingarna.
Alldeles oavsett kommer Spaniens blivande premiärminister behöva stöd från andra utbrytarrörelser, som av tradition är mer vänligt sinnade till vänstern. Med sex mandat, just bakom Puigdemonts parti, hittar vi de baskiska separatisterna i EH Bildu. Partiledaren Arnaldo Otegi är en gammal ETA-medlem, dömd och fängslad för ”förskönande av terrorism” 2007. Enstaka mandat har också gått till tre andra partier vars främsta gemensamma nämnare är att deras respektive region inte längre ska lyda under Madrid.
Det kommer att krävas politisk akrobatik av hittills oöverträffade mått för att få till en ny spansk regering. Spanien kan om några veckor styras av vänsterlutande sossar, självständighetsivrare, åtalade landsförrädare och terroristapologeter i en salig röra. Politiska bedömare spår en lång och svår sonderingsperiod. Kanske nyval om ett par månader.
I Barcelona fylls stränderna på efter lunchtid. På uteserveringarna glufsar semesterfirare i sig medioker och alldeles för dyr paella. Det är varmt överallt i landet, men svettigast är det kanske ändå för Spaniens blivande premiärminister.