Ransonera mig!
Konditorierna serverar fortfarande semlor men jag äter inte sådant sedan ett par veckor tillbaka, det är fastetid nu. Min vän tittar skeptiskt på mig, “varför då”, frågar hon.
Jag vet att unna sig är viktigt i vår kultur, det ses som en del i kampen mot självskadebeteenden och psykisk ohälsa. Men det har ju nästan blivit en plikt att vältra sig, försöker jag säga, njutningen mattas ju av? Fastan flyttar tillbaka begären till det lite mer basala. Memento mori, du vet. Och det är en solidaritetssak också, att öva på att försaka.
“Typ att öva på att lida?”
Ja typ.
Den kristna fastan är fyrtio dagar lång och börjar efter fettisdagen. Då ritar prästen ett kors i pannan på de som går till kyrkan. Kom ihåg, människa, att du är stoft och åter ska bli stoft, säger han medan han doppar tummen i askan.
Det var veckan före askonsdagen när Putins män invaderade Ukraina, sedan dess har mycket västerländsk bekvämlighet lämnat det landet. Jag hör folk skratta åt ryska influencers sorg över att Instagram inte längre går att nå, vi tittar på filmer av ryssar som köade i timmar till både McDonalds och Ikea innan de stängde.
En armé marscherar på sin mage, heter det. Att ta bort fiendens komfort är det viktigaste icke-militära vapnet, genom att tvinga fram hunger och fattigdom hoppas man att folket, eller oligarkerna, ska vända sig emot kriget, emot Putin. Så har blockader, bojkotter och belägringar tvingat fram kapitulationer i årtusenden, så skulle det kunna fungera även nu.
Men hamburgarhungern verkar hittills inte stoppa ryssen. Och att sju ryska banker stängts av från Swift skulle vara en “finansiell atombomb” men märktes knappt, för det finns hundratals andra att använda i landet. Vad som riktigt skulle svida för den ryska ekonomin är sanktioner mot gasen, men den har EU valt att “aktivt undanta” från restriktionerna. För att det främsta vapnet skulle kunna användas behöver européerna nämligen sluta unna sig, försaka lite mer än vodkan och några ryska utbytesstudenter.
I väst är vi vana vid att våra begränsningar skapas genom självkontroll. Överkonsumtion är inte bara ett lyxproblem här, vi dras med det allihop. De skruttigaste bilarna drar mest soppa och det är inte dyrt att bli fet. Kanske just därför blev jag avundsjuk när min farmor berättade om ransoneringsåren under och efter andra världskriget. Det lät romantiskt att både kött och socker blev något festligt, något väldigt speciellt. Att kaffe var något att längta efter, fira.
De europeiska makthavarna är livrädda för att vi själva ska drabbas av sanktionerna, men sist livsmedel ransonerades i Sverige blev befolkningen friskare. Fysiskt, för bensinbrist fick folk att promenera mer och hjärt- och kärlsjukdomarna sjönk när man åt mindre grädde, men jag skulle gissa även psykiskt. Den konstanta intaget gör människor sjuka, att alltid försöka lägga band på sig gör dem galna.
Att gå samman och offra något för ett högre syfte, är däremot renande. Blot är lika beprövat i människans historia som belägringsstrategierna. Vi ska bli stoft, men fortfarande kan vi göra rätt.