Fina ord om fred som är höjden av kyla och cynism
Pacifister kommer gärna med påståenden som vid en första anblick kan tyckas kloka och fina men som vid närmare eftertanke inte innehåller något. De är luft.
Precis som i gamla tiders kyrkor kan den högstämda heligheten slå över i förtryck och förakt.
Dramatikern Stina Oscarson skrev för en dryg vecka sedan en kulturartikel i Svenska Dagbladet. Den innehöll de vanliga fraserna om svenskarna som ett särskilt ”lydigt folk”, om ”kukmätning”, ”traditionella ideal om manlighet” samt att varje människas död i våld är en ”tragedi för hela mänskligheten”
Allt detta är signalord utan betydelse men som ska markera grupptillhörighet, ungefär som när Göran Greider varnar för ”det befästa fattighuset” när Sverige beslutar om upprustning.
Varningen är inte så allvarligt menad. Greider vet att Sveriges försvarsanslag som del av BNP var betydligt högre under den socialdemokratiske ikonen Tage Erlanders tid. Jag betvivlar att Greider eller någon annan vill kalla den tidens Sverige för ett befäst fattighus.
Men även om fraser och handlingar i sig är tomma kan de få stor betydelse beroende på sammanhanget. Om den vämjelige Rasmus Paludan bränner en koran i en skog i Värmland bryr sig ingen. Gör han det under fredagsbönen utanför en moské blir samma aktion explosiv.
Stina Oscarson skrev om kriget i Ukraina. Hon beklagade att det ”militäriska tänkandet genomsyrar allt”. Hon ondgör sig över att EU-ledare ”utstrålade sådan stolthet” över att skicka vapen till Ukraina. Hon kallar det kukmätning.
”Varje människa som dör, på vilken sida den än strider, är en tragedi för hela mänskligheten.”
Så skriver Stina Oscarson.
Under heligheten och de medkännande orden likställer Oscarson offer och förövare. Hon likställer de ryska imperiella trupperna vars uppgift det är att förinta den ukrainska nationen med de angripna som försvarar sitt land och sina hem.
Hon likställer torteraren och hans offer.
Hon likställer mördaren och hans offer.
Hon säger inte: Det är en katastrof att diktatorn Putin och hans hejdukar har överfallit ett land i avsikt att förinta det och utplåna invånarnas språk och kultur.
Betydelsen av vad hon säger är: Det är en tragedi för hela mänskligheten att offren gör motstånd.
Stina Oscarson klagar över att det ”militäriska tänkandet genomsyrar allt”. Själv tänker jag på de ukrainare som sedan ett år tvingas söka skydd i källare och tunnelbana, de som flytt sitt land, de som flytt i sitt land, de som dör på slagfälten och i skyttegravar när de försöker stoppa de ryska anfallsvågorna – ska vi oja oss över deras ”militära tänkande”.
”Kukmätning”?
Säg det ordet till den 30-åriga mellanstadieläraren Julia Bondarenko. När Ryssland inledde storkriget 24 februari förra året blev ett foto på Bondarenko världsberömt. Hon höll en automatkarbin i händerna, ett taffligt grepp, ovant. Hon satt med tre andra kvinnor på något som såg ut som ett lastbilsflak på väg till fronten för att försvara sin stad, Kiev.
Hennes ansikte var förtvivlan, inget annat – ren förtvivlan och ångest.
Hon hade anmält sig som frivillig. Hon hade aldrig hållit i ett vapen förut och aldrig sett ett på nära håll.
Vi visste inte hennes namn då men vi gör det nu eftersom tidningen New York Times fått fatt i henne. Hon är fortfarande soldat men i sin ränsel bär hon det som är hennes verkliga liv. Eller som borde vara det. Böcker.
Och Stina Oscarson talar om kukmätning.
Så kan man reducera en nations kamp för liv och frihet och vår solidaritet till något privat och sjaskigt, närmast löjligt.
Jag kan inte påminna mig om att ha läst en sådan med floskulös känslosamhet förklädd cynism i en svensk dagstidning tidigare.