Nya nationalarenan är mjuk som en bumbibjörn
Jag har åkt förbi den nya arenan i Solna utanför Stockholm ett par gånger. Den talar i stora bokstäver. Den är en NATIONALARENA och den är JÄTTELIK. Den är till för DE STORA ÖGONBLICKEN. Därtill är den SVERIGES MEST FLEXIBLA ARENA, eftersom den är gjord för BLIXTSNABBA BYTEN AV UNDERLAG, har ett STÄNGBART TAK och en yta som är SKALBAR för olika publikstorlekar.
Invigningen i oktober regisseras av COLIN NUTLEY. ROXETTE är där, liksom HIVES, AGNES, TOMMY KÖRBERG och LOREEN. Vågar man gissa att även HELENA BERGSTRÖM dyker upp på ett för tillfället passande underlag?
Det jag försöker säga är att när man passerar arenan, trots att det sker på lite håll, känns det som att sitta i bilen med en lomhörd fanjunkare. Axlarna åker upp mot öronen och ögonen blir till plågade streck i futilt försvar mot det öronbedövande vrålet.
En sådan arena borde rimligen heta Power Tools Arena, Bofors Arena, eller åtminstone Stora Enso Arena. Men det gör den inte. Den heter Friends Arena. Mjukt som en bumbibjörn. Swedbank har stått för notan, men skänkt namnrätten till en anti-mobbningstiftelse. Och så är det själva utseendet.
Det är för mycket sagt att bygget är diskret. Proportionerna är ungefär de man skulle få om man placerade ett smältverk i en radhusträdgård. Men det är ett smältverk som verkar veta hur klumpigt det är. Fasadens diagonala rutmönster för tankarna till en ofantlig ananas, som med generad självinsikt dragit in blasten och trycker sig mot marken. Det är inte en brölande stöddig säker arena, det här. Snarare en förlägen jätte, som rodnar över sitt buller.
Det är något märkligt, både med namnet och utseendet.
Mänskligheten har aldrig haft så mycket resurser som nu. Tekniken har aldrig tidigare varit så avancerad och på samma sätt tillåtit oss att förvandla fantasier till byggnader. Det är tekniskt möjligt att slå upp skyskrapor som är en kilometer höga, eller mer.
Hur kommer det sig då att även relativt blygsamma giganter, som Friends Arena, får något pinsamt drumligt över sig? Varför känns det som om dessa klumpedunser måste be om ursäkt? Pyramiderna gör det inte. Inte heller Louvren.
Kanske är vår tid för individualistisk för att rymma monumental arkitektur.
Eller så har vi helt enkelt sämre arkitekter.