Jag är för gammal för halvnakna gymnasister
Hon är sexton år och avklädd och jag stirrar ned i mina kåldolmar.
En libanesisk restaurang i utkanten av Göteborg. Jag har precis börjat äta av mina grillspett när musiken höjs.
En ambitiös gymnasist kommer in och börjar dansa mellan borden. Hon bär paljettbehå och ett litet skynke över höfterna.
Jag ser mig om i lokalen. Vi är tre gäster utspridda över två bord. Ett medelålders par och jag.
Allt känns som en evighet. Först den lite trevande inledningen, sedan själva dansprogrammet, rörelserna.
Jag tänker mig att hon är ägarens systerdotter, att hon kanske gått en kvällskurs i magdans. Och nu far hon med militärisk rättvisa fram och tillbaka mellan mig och det medelålders paret.
Jag möter mannens blick. Hans leende är iskallt och panikslaget. Magdansösen är precis i den kritiska skarven mellan ung och vuxen – hon har en kvinnas kropp men en flickas omedvetenhet. Mannens aptit för grillspett har fört honom raka vägen in i en Nabokov-roman.
Med jämna mellanrum dansar hon fram till mitt bord. Borde man ge dricks? Eller är det något folk gör på strippklubbar?
Jag känner inte till regelverket. Reflexartat tar jag upp mobiltelefonen och stirrar ned i en tom display. Tankarna skenar. Jag borde titta, allt annat vore oartigt. Men jag är för gammal för att titta på halvnakna gymnasister. Jag blir en snuskgubbe.
Eller så vänder man på det: är det jag som genom dessa tvivel sexualiserar henne, och därmed berövar henne rätten att uttrycka sig genom dans?
Jag hinner tänka att säkerhetsavstånd är det svenska språkets kanske vackraste ord.
Sedan måste jag flytta brödkorgen för att den inte ska stötas ned på golvet.
Hummusen växer i svalget.
Utanför fönstret börjar det regna. Tiden går, det kan vara en kvart, det kan vara ett halvår. Sommar övergår i höst. Det känns som att jag åldras.
Sedan böjer hon sig bakåt och skakar hela överkroppen i takt till musiken. Det är dansnumrets final.
Till och med lysrören i taket rodnar.
Och musiken tystnar. Vi applåderar, alla tre. Magdansösen bugar. Sedan blir det tyst. Hon står kvar. Tystnaden är smärtsam.
Hon är sexton år och avklädd och jag stirrar ned i mina kåldolmar.
De är kalla nu.