En undantagsvinter som raderade orden
Lasagnen är blöt och svampig och ska kanske inte alls vara iskall i mitten, men här och nu är det ändå årets mest minnesvärda måltid.
Och om jag var en sådan människa som kunde gråta, då skulle jag gråta. Av lättnad och av tacksamhet.
För några timmar sedan bad jag till Gud. Operationen pågick fortfarande. Jag stod
i duschen med knäppta händer. Övertygad om att allt redan gått åt helvete. Natten innan, samma knäppta händer. Och veckorna innan dess.
Jag som kanske inte ens tror på Gud.
Runt mig i sjukhuskafeterian sitter sjuka och deras anhöriga hukade över skinksmörgåsar och kaffekoppar. Ett svagt mummel bara.
Det var en iskall upplevelse första gången vi klev in på Radiumhemmet: alla kala huvuden. Att vi plötsligt tillhörde dem.
Det har varit en undantagsvinter. Ända sedan den där förmiddagen i början av november när telefonen ringde i köket och Annika svarade. När de inte ville säga över telefon att det var cancer. Prognoserna: två av tre, eller en av tre, beroende på hur man ser det. Orden som återkommer hela tiden. Positivt tänkande. Skräck. Maktlöshet. Tro.
Jag märker att jag drar mig för att använda de där orden, de känns nötta, som någon annans.
För maktlösheten man verkligen känner kan förstås inte beskrivas med ordet ”maktlöshet”. Eller skräcken som i själva verket är vit och iskall och ibland helt klarsynt och rationell och just därför så skrämmande och skoningslös att den omöjligt kan reduceras till de sex bokstäverna ”skräck”.
Eller tron för den delen. Kanske framstår det som ett slags helgardering, att be till en Gud som man kanske inte tror på. En desperat opportunistisk handling.
Men jag tänker att det också kan vara tvärtom. En storartad trosbekännelse: när allt står på spel, när den man älskar ligger på ett operationsbord med slangar i armarna, när man läst sig blind på prognoser och behandlingsmetoder, då ber man till Gud.
Ett undantagstillstånd kräver sina undantag, och om det nu finns en Gud, vilket jag plötsligt överväger, då tror jag att han finns även där, i undantagen.
Eller här, nu, i tacksamheten efteråt, när allt gått väl, med munnen full av kall svampig lasagne som smakar bättre än något annat jag ätit, kanske någonsin.
Och jag önskar att jag hade kunnat uppfinna ett nytt ord för precis den känslan, som sedan kunde skrivas här nedanför i stora genomskinliga bokstäver.