Det sista frisören Hanna behövde var förlängda restriktioner
Hanna Tillikainen är frisör, en av de yrkesgrupper som har drabbats hårdast av pandemin.
Det är torsdag eftermiddag i ett Stockholm där vårvärmen har kapitulerat och ersatts av ett kärlekslöst snöblandat regn och statsministern har just meddelat att restriktionerna förlängs.
En hårt arbetande egenföretagare vill ha en fråga framförd till Stefan Löfven.
– Vilken hjälp får jag om jag går i konkurs?
Oron gnager, ångesten, rädslan, otryggheten, känslor som inte vill släppa.
Det var inte så här det skulle bli. Livet som småföretagare kan i och för sig vara hårt och osäkert, men i en bransch där kollektivavtal ofta saknas är inte en anställning nödvändigtvis ett tryggare alternativ.
I ett kök bakom en liten salong på en av Söders bakgator summerar Hanna Tillikainen drömmarnas möten med verkligheten och konstaterar att livets bok har sina bättre sidor.
Hon skjuter ett papper fyllt med instruktioner från Länsstyrelsen över bordet och ber mig läsa.
Begränsa antalet kunder...skriftlig dokumentation över smittskyddsåtgärder...spärra av elller ta bort möblemang...
Hanna Tillikainen pekar på ett av alla dessa krav, halvvägs ner på sidan, inpassagen ska utformas på ett sätt som gör att trängsel undviks.
– Utforma inpassagen? Vår lilla reception sitter fast i golvet. Hur ska jag flytta den?
Värst, tycker Hanna Tillikainen, är kravet ”säkerställ att maxantalet i verksamhetslokalen inomhus inte överskrids”.
– Jag gör mitt bästa, men jag är inte polis. Jag har inte lust att få massa böter om några kunder inte lyssnar.
Tre stolar, 34 kvadrat. Reglerna säger att varje kund ska ha tio kvadrat till sitt förfogande. På dörren hänger en skylt: ”Max tre kunder i lokalen”.
– Vi hade en incident i vintras. En kund hade med sig en kompis. Jag förklarade att sällskapet inte kunde vara kvar. Men det var kallt ute och hon ville inte gå ut.
– Jag var tvungen att tjata. Till slut gav hon med sig. Men efter ett tag kom hon in igen.
I en bransch där hälften av företagen enligt en undersökning kan försvinna har Hanna Tillikainen ändå klarat sig hyggligt.
Förargligt nog har tappet på intäkter vissa månader legat precis över de 30 procent som krävs för att få ekonomiskt stöd, men andra perioder har gått plus minus noll.
– Jag jobbar betydligt mer kvällar än vad jag egentligen vill. Men det kunde ha varit värre.
Det kunde ha varit betydligt värre. Det är betydligt värre för vissa andra.
Ta bara Jonna, som hyr en stol i salongen. Hon förlorade 32 procent under några månader då det krävdes minus 40 för kompensation.
Ute i salongen får en kund sitt hår färgat av Jonna. De bär båda munskydd. Det snöblandade regnet yr utanför fönstret. En taxi kör långsamt förbi.
Löfven pratar på sin presskonferens, håll ut, vi ser början på slutet, men vården har det tufft, restriktionerna måste förlängas till 17 maj.
– Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka till en tid då jag kunde gå till jobbet även om jag var förkyld.
Hanna Tillikainen har hunnit fylla 30. Hon vågade köpa salongen förra hösten. En investering på hundratusentals kronor, men då kontraktet skrevs i augusti hade smittspridningen sjunkit och framtiden tedde sig trots allt hyfsad.
Men så kom höstlov, människor reste, den andra vågen slog till, Tegnell vädjade, håll er hemma, kunder försvann.
Sambon hemma i Tyresö betalade hyran de första månaderna.
– Min inkomst gick åt till att hålla verksamheten flytande.
Två meters avstånd i alla situationer, uppmanar Folkhälsomyndigheten. En indirekt uppmaning att exempelvis avstå besök hos frisören.
Kortidspermittering? Nej, det alternativet är inte möjligt för innehavare av enskilda firmor.
Ett kvarter bort pulserar Hornsgatan och en storstad som larmar och gör sig till, men här rör sig tillvaron i ett långsammare tempo.
Ett tempo som möjligen är passande för en text som inte handlar om någonting speciellt, en text utan dramatik, här finns ingen tragedi att finna, inte heller har någon vunnit en miljard på lotto eller gått ner 40 kilo i vikt.
Det här är inget annat än en berättelse om en av alla dessa människor som just nu försöker hanka sig fram och hålla näsan ovanför vattenytan.
Hanna Tillikainen säger att hon inte begär särskilt mycket.
Hon försöker hålla reda på alla dessa bestämmelser och restriktioner, det är den ena hemsidan efter den andra att läsa, Folkhälsomyndigheten, Boverket, Länsstyrelsen, Stockholms stad, Regeringen, det känns som att det aldrig tar slut.
– Det skulle kännas så väldigt mycket lättare om inte allt ansvar låg på oss småföretagare.