Barn ska inte behöva bli förövare
Barn som sextrakasserar varandra.
Jag behöver inte ens säga hur fel det är.
När det gäller barn är det inte bara för tidigt att bli utsatt.
Det är alldeles för tidigt att bli någon som utsätter.
Två hårda nypor och ett högljutt ”balla balla”.
Andan i halsen och ett nervöst fnitter. Ett dolt och tveksamt ”sluta” som i stället låter som något välkomnande.
Som låter som ett okej fastän man sprungit. Sprungit över skolgården. Skyndat bort från händerna som vill grabba tag. Som klämmer hårt på rumpan utan att någon säger ifrån.
Jag är 11 och det har blivit en lek. Något tillåtet trots att kroppen inte bett om att bli vidrörd.
Det har gått 15 år sedan dess men resultatet är fortfarande detsamma. Om vi lär barn att något som känns fel är okej blir det en inbjudan till det vi kan se nu.
97 anmälningar om sexuella trakasserier i skolan, bara i år. Barn som trakasserar barn. Som hotar om våldtäkt. En 13-årig tjej blir sexuellt utnyttjad på skoltoaletten, killarna är tre stycken och anmälningen läggs ner.
Varför? Det anses ha skett frivilligt.
För det första: ofrivilligt eller inte är en händelse på en skoltoalett där tre killar sexuellt agerar mot en 13-årig tjej inte rätt någonstans. Det ska inte finnas utrymme för sådana saker att hända.
Och vi måste fråga oss själva vad det är som gör att barn känner att de är tillåtna att hamna där? Som gör att barn utsätts – eller blir förövare.
Jag ställer en rak fråga på Twitter och över 100 tonårstjejer svarar samma sak. Att sexuella trakasserier knappt tas upp i skolan alls. Att lärare skyggar för frågorna. Att ämnet i så fall tas upp av eleverna själva – och sedan lämnas med dem.
”Jag har gått på tre skolor och sexuella trakasserier har aldrig tagits upp, inte ens när eleverna har nämnt det. Det är sjukt” skriver en.
Vad är det som gör att vi så ofta skyggar och flyr ansvaret gällande sexuella trakasserier?
Vad är det som gör att myndigheter, som DO, inte har befogenhet att ställa skolor till svars rättsligt för det som händer eleverna?
I ett av de 261 anmälda fall sedan 2015 blir en tjej sexuellt ofredad på en skolresa. Rektorn överlåter därefter till 16-åringen att bedöma om en polisanmälan ska göras.
Ja. Ni hör ju.
Den vuxna människan lägger ansvaret på barnet – som är offret.
Och kvar lämnas unga människor, nästa generation, i en struktur som tillåter dem att bli något de aldrig ska behövas kännas vid från första början.
Utsatt – eller den som utsätter.
Med ansvaret att ta upp problemet – eller lösa det.
Och så kan vi absolut inte ha det i ett välfärdsland där jämställdheten ska ha kommit som allra längst.