Farsen om Gryningspyromanen är skriven av politikerna
Gryningspyromanen har släppts och gripits för Gud vet vilken gång i ordningen.
Vi hade sluppit den här svarta farsen om inte riksdagen gjort det så svårt att döma psykiskt störda brottslingar till vård.
Så var det dags för ännu ett kapitel i den sorgesamma berättelsen om Ulf Borgström.
I måndags släpptes mannen som har blivit känd som Gryningspyromanen villkorligt från fängelse efter att ha avtjänat straff för att ha försökt tända eld på Socialförvaltningens kontor i Köping.
Men Borgström var inte på fri fot länge. Han vägrade bära fotboja, ett brott mot Kriminalvårdens föreskrifter som ledde till efterlysning och polisutryckning och inom några timmar var han inlåst igen.
En händelseutveckling som onekligen väcker frågor.
Som exempelvis varför en dömd person som vägrar att rätta sig efter reglerna för den villkorliga frigivningen över huvud taget släpps. Här finns utrymme för en ändring i lagen.
En annan - och viktigare fråga - är hur staten ska förhålla sig till en så farlig person som Borgström.
Vid 57 års ålder har han valsat in och ut ur anstalter fler gånger än vad som är nyttigt att räkna till och det är inte alltför vågat att hävda att straff i detta fall varken avskräcker eller hjälper till bot och bättring.
Några av alla de otaliga personutredningar som har gjorts har gett vid handen att Borgström redan vid 13 års ålder var en fullfjädrad tjuv och det är varken sociologiskt eller kriminologiskt förvånande att styvfadern var inblandad då han 16 år gammal åkte fast för ett inbrott i ett varuhus.
Det fortsatte på samma sätt. Innan Borgström var 20 hade han hunnit med några turer på kåken. Stölder, bedrägerier, knark, hembränning.
Så långt kunde detta vara en berättelse om vilken snedseglare som helst som finansierar sitt missbruk medelst inbrott och stölder.
Men Borgström utvecklades i början på 1990-talet till någonting annat och farligare, en samhällshatande ensamvarg som bär några av terrorismens kännetecken.
Det tycks ha börjat med ett sinnrikt bedrägeri mot dåvarande Televerket. Borgström kopplade om sitt företags teletrafik och kunde ringa var som helst i världen. Räkningen hamnade hos andra kunder.
Efter att bedrägeriet avslöjades sattes fyra telestationer i brand och Borgström kom i pressen att kallas telesabotören.
En ny vända i fängelse följde och efter det accelererade brottsligheten ytterligare. Hans fru hade, möjligen inte helt överraskande, lämnat honom.
I förhör skulle han senare ge diverse myndigheter skulden för separationen och för att livet inte blev som han tänkt.
Kyrkor, Emils snickerboa i Katthult, fabriker, bostadshus, Borgström tros på 2000-talet ha anlagt runt 200 bränder och beräknas ha kostat samhället närmare en miljard kronor.
Men denne mordbrännare har hela tiden varit slug och fängelsestraffen på åtta respektive tre år rör bara en bråkdel av allt elände han har ställt till med.
Nu är Borgström inlåst, men förr eller senare släpps han igen och det finns ingen anledning att tro annat än att nya byggnader kommer att brinna.
Att ingen har dött i något av alla dessa attentat är bara en tillfällighet.
Detta är med andra ord en mycket farlig man. En man som staten inte lyckas stoppa.
Vilket leder mig till det egentliga ärendet för denna text, nämligen lagstiftarens ansvar för att denna hopplösa situation har kunnat uppstå.
Det har gjorts psykiatriska undersökningar av Borgström. Han har befunnits troligen ha en allvarlig psykisk störning, men den är inte tillräcklig för att rättspsykiatrisk vård ska komma i fråga.
Detta beror i sin tur på hur lagen ser ut. En länge pågående debatt om hur slappt psykiskt sjuka våldsbrottslingar behandlades fick riksdagen i ett par omgångar att skärpa paragraferna och göra det betydligt svårare för domstolar att döma till vård.
Resultatet blev lika dystert som förväntat, farliga och sjuka personer avtjänar fängelsestraff i stället för att vårdas.
Med en lägre tröskel hade en figur som Borgström gått att hållas inlåst på en rättspsykiatrisk klinik tills han bedömts vara frisk. Sannolikt hade han aldrig släppts.
Men rädslan för att framstå som för mjuka fick politikerna att skriva om en lag som hade kunnat användas till att sätta stopp för Gryningspyromanen.
Även så kan en paradox se ut.