Jag är förstås själv ett uselt korvätarsällskap
Ibland läser man en intervju i någon tidning och tänker ”så intressant”. Det här, tänker man, är en person som det vore trevligt att äta en längre middag med någon gång.
Betydligt oftare läser man intervjuer i olika tidningar och ryser. För det finns gott om meddelsamma personer därute, med vilka man inte ens skulle vilja dela en kokt med bröd.
Ja, eller två kokta, då. En var.
Det kan vara en författare som idolporträtteras och berättar om tankarna bakom sin senaste roman. Den intervjuande journalisten nickar och hummar och hyllar, trots att det är ganska uppenbart att något är skevt här. Att de välavvägda formuleringarna mullrar av ett slags oförstående tomhet. Som om författarens förmåga att knyta an till andra människor och deras tankar, är en rent intellektuell process. Något inlärt, men i grunden djupt främmande, som när en resande antropolog slukar jästa småödlor, för att släppas in i en särskilt spännande stam i Amazonas.
Sådant ger en kuslig känsla.
Eller så kan det vara en kollektivboende aktivist som i spalter upp och spalter ned berättar om sin heliga ilska, samhällets strukturella ondska och vikten av att tolka allting politiskt. Skor är politik, sol är politik, dörrvreden är politik och bofinkens underordning är ett uttryck för mänsklig speciesism.
Sådant är utmattande.
Oftast är det förstås bara ytterligare någon som fått boa i en lucka i tv-tablån och därför känner en plikt att meddela mänskligheten något om det som finns i deras huvud, i stället för en tankevärld.
Sådant är genant.
Det här är inte menat som en klagovisa. Inte heller som en tirad från höga hästar: Jag är förstås själv undermåligt korvätarsällskap för många. Nej, det här är tvärtom ett verkligt livsbejakande tankespår. För faktum är ju att vi inte är tvingade att äta middag med någon. Vi får faktiskt själva bestämma vilka vi bryter bröd med. Därför kan man läsa de där intervjuerna med vällustig fasa.
Om man har lyckan att känna att man har träffat sin perfekta partner, kan man då och då förundras över vilken tur man haft. Tänk att få äta middag med den rätta varje dag, hela livet. Men jag tycker att vi inte ska glömma bort att även förundras över att vi slipper äta middag med alla de andra.