Min vän Snygg-Tjackisen blev som oss andra
En tidig sommarmorgon för en väldig massa år sen satt jag och min kompis Snygg-Tjackisen på en brygga vid Eriksdals Motorbåtsklubb och tittade på passerande människor på väg till jobbet.
Snygg-Tjackisen som fått sitt smeknamn på grund av att han var så snygg samt att han var tjackis, började sjunga: ”Små knegare små knegare är lustiga att se!”
Ni vet den som Kenta och Stoffe sjöng i Stefan Jarls film ”Dom kallar oss mods”.
Jag tyckte det var lite väl fräckt att han och jag som ”dygnat” på tjack skulle sitta och håna hårt arbetade laglydiga Svenssons.
Men min vän Snygg-Tjackisen började då lägga ut texten om hur han avskydde och såg ner på Svenssonlivet, att alltid göra som man ska, följa alla regler, hålla alla rutiner och lyda alla kommenderingar från stat och samhälle.
Han var bra på att tala för sig Snygg-Tjackisen.
Bara några timmar tidigare hade jag försökt att ha en intervention med honom om hans tjackmissbruk vilket gått fullkomligt åt helvete.
Han hade börjat försvara sig och sitt ”bruk” genom att hänvisa till saker som Hegel och Kant sagt och eftersom jag inte visste nåt om dem blev jag tvungen att under hela intervention sitta och läsa på Wikipedia om olika filosofer i ett desperat försök att hitta motargument.
Tillslut blev jag så trött och frustrerad att jag gav upp och i stället delade vi på ett gram tjack.
Ett djävla superfiasko helt enkelt.
Min vän ville hursomhelst inte bara ta tjack, han ville framför allt slippa springa runt i det ekorrhjul som Svenssonlivet tedde sig i hans ögon.
Och den känslan delar jag med honom.
Att inte ha en chef och inga fasta tider eller företagspolicys att följa.
Nu en haltade jämförelse: jag ägnade mig åt vad det nu är jag gör av samma anledning och ett tag var det precis så som i mina drömmar. Man gjorde saker när man vill och när man ville.
Men så en dag sa min poddkollega att vi skulle införa bestämda tider för när vi skulle spela in podden och då insåg jag att nu är det ett jobb jag har.
Vilket i och för sig var praktiskt, vi har ju båda barn och familj, men då fick jag ju också erkänna att jag nu blivit som alla andra.
Hursomhelst så har jag på grund av min vän alltid trott att många kriminella helt enkelt vill stå utanför samhället, att det finns ett drag av frihetssträvan i dem.
Och just därför tycker jag inte synd om, men skakar kanske lite på huvudet, åt yrkeskriminella.
Brasklapp: alla väljer inte, de blir intvingade, slut på brasklapp.
Så en söndagskväll några år efter världens sämsta intervention sprang jag på min kompis Snygg-Tjackisen.
Han kom gåendes på Ringvägen iklädd byggjobbskläder och bärandes på en enorm väska.
Var ska du? sa jag.
Stjäla koppar sa han och öppnade sin väskan som visade sig innehålla mängder av olika verktyg.
Min vän förklarade att han fått jobb i ett gäng specialiserat på inbrott och kopparstöld.
Jobbet fick han efter en provanställning som gick ut på att göra inbrott i ett café.
Det var han, hans chef och ytterligare en provanställd med vid testet.
Det hela slutade med att chefen och den andra provanställda blev gripna av polisen medan min vän kom undan med caféets dagskassa vilken han under flykten kastade in i en buske, var denna buske var rent geografiskt kunde han dock inte komma ihåg så något byte blev det inte.
Testet var tydligen en succé och han blev genast anställd.
Efter att ha berättat detta ursäktade sig min vän med att han tyvärr måste kila då han redan var sen, något hans chef inte uppskattar.
Han hann också slänga ut sig nåt om hans jobbiga schema, mycket helg och natt, samt om det ryggont han fått av att kånka på all koppar.
Sen försvann han i rask takt och i mitt huvud sjöng Kenta och Stoffe om de små knegarna och jag tänkte att min vän blivit som oss andra fast utan pension, friskvårdsbidrag eller möjligheten att vabba.