Tre saker en man behöver för att leva ett gott liv
Allt en man behöver är ett par ökenkängor, en smoking och en rejäl tweedkavaj.
Med den basutrustningen kan han gå ut i världen, säker på att aldrig känna sig malplacerad eller hamna i pinsamma situationer. Inte på grund av kläderna i alla fall.
Någon kan invända att en smoking har man användning för vart tionde år och på det kan jag bara svara: Och tänk vilken tillfredsställelse att plocka fram den när inbjudan kommer.
Någon annan kan invända att det är ytterst sällan man befinner sig på vandring i öknen och mot ett sådant orimligt synsätt kan jag bara svara, jag hör vad du säger och be inte att få låna mina när vi står i Sahara och har ett par dagsmarscher till närmaste oas.
En bra tweedkavaj kan man använda varje dag året runt livet ut.
Som alla förstår grundar sig min bedömning av mannens garderob inte på vetenskaplig forskning utan på personliga erfarenheter. Jag är väl medveten om att det finns män som till exempel skulle byta ut ökenkängorna mot ett par handsydda och måttbeställda lågskor och det är en inställning jag respekterar om än finner oförsiktig.
När det gäller en människas liv och preferenser finns ingen vetenskap, bara romantik.
Den är grunden för allt och kan ofta skapa intressanta kontraster när vi slits mellan pojkrummets drömmar och den vuxne mannens gärning. Den gamle kommunisten och antiimperialisten Jan Myrdal pratade vitt och brett om de Bombay Bloomers han bar i Indien när han skrev sin stora bok om det landet.
Bombay Bloomers var de vida, kakifärgade kortbyxorna vi förknippar med brittiska soldater och kolonialherrar när de förtryckte diverse nationer i tropikerna.
Henning Mankell var en behärskad man men en gång när vi talades vid i Maputo i Mocambique – han bodde där – blev han ivrig som en gosse. Det var när han sa att han ville komma i väg till Hongkong innan britterna överlämnade sin koloni till Kina.
Jag har läst någonstans att Slas – författaren Stig Claesson – lät raka sig av en barberare varje morgon. Efter att ha sett oräkneliga amerikanska äventyrsfilmer ansåg han att det är så en man gör sin morgontoalett.
Jan Guillou kysste sina bordsdamer på hand när han lämnade Aftonbladets årliga kolumnistmiddag för några veckor sedan.
Den tjusigaste handkyssen jag sett utfördes emellertid av den före detta kommunistiske diktatorn Wojciech Jaruzelski. Han kysste min kvinnliga tolks hand med raffinemang hämtat från ett adligt gods på den polska landsbygden på 1920-talet; det var miljön han växte upp i.
När jag såg hennes ansikte förstod jag vad uttryck som ”hon smälte i hans händer” verkligen innebär.
För några veckor sedan skulle jag bjuda två ruggade journalistveteraner och en vacker redigerare på lunch. Jag ville inte att det skulle vara för enkelt men heller inte tillgjort flott och valde därför järnvägsrestaurangen Luzette på Stockholms Central, en riktig krog med vita dukar och bordsservering och samtidigt med atmosfär av resa och äventyr. Bara ljudet av tågvisslor fattas.
Intressant nog satt vid ingången en annan gammal journalist. Sedan kom ett sällskap från SVT och ockuperade bordet bredvid vårt, och sedan kom kollegan Linda Hjertén på Aftonbladet och satte sig vid bordet på andra sidan om oss.
Hon tog upp sin dator och började knacka fram en rapport om något hemskt mord och när jag såg henne tänkte jag att hon borde ha en chic hatt på sniskan och en cigarett i mungipan. Men sådana är ju inte tillåtna längre, ty vi lever i ett samhälle präglat av skenbart förnuft.
I det genomrationella samhället räddas vi av våra inre röster, vi vårdar pojken och flickan inom oss, våra drömmar – vi odlar platser, dofter och scener där vi trotsar vardagens tristess.
Man kontrollerar att ökenkängorna står på sin plats i garderoben och att mal inte förstört smokingen.
Man sätter på sig tweedkavajen och beger sig ut i staden. I dag kommer något fantastiskt att ske, jag är säker på det.