Min idioti är något helt annat än den är
En nära vän är förtjust i saker som ser ut som något annat än de är. Det kan vara enkla saker. Som en rotfruktsborste som inte ser ut som en borste, utan som en halv potatis.
Jag vet inte riktigt varför, men jag har börjat hålla emot. Formulera lysande invändningar av praktisk art: Om man tappar en rotfruktsborste som ser ut som en potatis i en vask full av potatisar är den svår att hitta. Till exempel. Ibland påpekar jag att det också finns principiella skäl mot annat-änandet.
Eller, finns och finns. Man kan hitta på principiella skäl.
Ett tag försökte jag formulera det definitiva dödsargumentet mot annat-än-prylar, baserat på Immanuel Kants kategoriska imperativ. Tanken var, på ett ungefär, den här: Om man upphöjer gillandet av saker som ser ut som något annat än de är till allmän lag, skulle allt se ut att vara något annat än det är. Det skulle leda till total förvirring, dödsolyckor, haverier och civilisationens undergång.
Alternativt skedde annat-änandet enligt ett fast mönster. Då skulle till exempel alla diskmaskiner se ut som ånglok och alla ånglok som diskmaskiner. Men då skulle folk snabbt lära sig att ett ånglok är en diskmaskin och tvärtom. Och då skulle egentligen ingenting ha skett, för då skulle vi förvänta oss att en diskmaskin alltid såg ut som ett ånglok.
Oavsett vilket, var min triumfatoriska poäng, är annat-än-prylar självupphävande. Att gilla sådana är antingen att förespråka civilisationens och därmed alla prylars undergång, eller en totalt meningslös förändring till ett nytt läge där allt åter är vad det ser ut att vara.
Quod erat demonstrandum, som självbelåtna romare brukade säga.
Jag ser inga tecken på att min vän tagit intryck av resonemanget. Hon framhärdar i sin fullständigt irrationella förtjusning. Även om det gör att hon – Hallååeller, Göteborrrg! – kommer på kant med Kant.
Nu sitter jag och ruvar på vad mitt nästa drag ska bli, när funktion och logik misslyckats. Kanske en etisk vinkel baserad på gyllene regeln. Eller ett estetiskt argument, baserat på gyllene snittet.
Alternativt inser jag att skälet till att jag blivit en enerverande idiot är att jag inte har snusat på tre veckor, ber min vän om överseende och håller min käft tills abstinensen lagt sig.