Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Brynolf

Alla berördes utom den trötte Åkesson

Om någon frågade förra veckan svarade jag:

15 procent.

Om någon frågade under helgen svarade jag:

Karln är intelligent, slug och stenhård. Han driver en fråga som i stort sett alla diskuterar och han har mycket att vinna på det.

Om någon frågar nu säger jag:

Det magiska ögonblicket är förbi. Plötsligt framstår Jimmie Åkesson precis som den han är, en endimensionell enfrågepolitiker som när laddningen pyser ur hans ämne står där tom, ensam och utan mycket att säga.

Ensamheten lyste om honom efter partiledardebatten där han lätt framåtböjd med den obligatoriska blomsterbuketten hängande i vänster hand svarade på frågor. Han såg trött ut, oändligt trött.

Kanske är det den långa turnén genom Sverige som nu tar ut sitt pris.

Men ensamheten lyste även om honom i debattens paus när Thomas Stenström sjöng sin hit ”Slå mig hårt i ansiktet”. Partiledarna vände sig mot musikerna. Stefan Löfven slog med handflatorna takten mot låren, ivrigare och ivrigare tills han kom på sig och besinnade sig. Gustav Fridolin rörde benet, och det gjorde Göran Hägglund också.

Alla reagerade på tonerna, takten, orden – den dånande kommunikationen mellan artister och publik.

Alla utom Jimmie Åkesson.

Han stod med ryggen mot orkestern och publiken och tittade på storbildsskärmen och hans kropp var stel, stum.

Säger det något om Jimmie Åkesson?

Jag tror det.

Han är en solitär. När han gick med i Sverigedemokraterna 1995 spikade partiet upp krav på riksdagsporten. Ett var stopp för ”utländskt inflytande”. Man behöver bara tänka efter en sekund för att inse hur bisarr en sådan tanke är, men den lockade Jimmie Åkesson till politiken.

Han har byggt sin karriär på att gå emot etablissemanget, det politiska, kulturella och mediala. Han har, oavsett vad man tycker om hans tankar, visat mod, skicklighet och en enastående viljestyrka och målmedvetenhet.

Han har spelat på våra sämsta sidor.

Sverigedemokrater gnäller alltid över att de blir ojuste behandlade.

Förra veckan var jag beredd att ge dem rätt. SVT:s utfrågning av Jimmie Åkesson blev minst sagt märklig när Hedenmo och Knutson krävde att sverigedemokraten skulle kommentera siffror han inte hade och inte kunde ha hört talas om.

Och att Jimmie Åkesson ska bära skuld för att en syrisk flyktingkvinna har det svårt i Libanon gjorde att frågorna om asylpolitik riskerade att bli löjliga.

Åkesson och hans parti tyckte att de hade vinden i ryggen. Statsministern hade varnat för att det blir dyrt att ta emot vågen av flyktingar från Mellanöstern. En julklapp, kallade Sverigedemokraterna det beskedet.

Men julklappspaketet var tomt. För när Åkesson stod i Aftonbladets partiledardebatt var han plötsligt en ledare som saknade budskap.

Flyktingmottagning kostar pengar.

Ja, det vet vi.

Flyktingmottagning kostar pengar.

Ja, som sagt, vi vet det.

Flyktingmottagning kostar pengar.

Nu går vi över till andra frågor.

Och plötsligt var Jimmie Åkesson tyst. Ibland till och med bokstavligt tyst. Han sa inget. Man glömde bort att han fanns.

Jag kan inte spå. Jag har ingen aning om hur det går för Sverigedemokraterna i valet.

Jag vet inte om det vi såg i går var en tillfällig svacka eller förändring av Jimmie Åkessons personlighet. Men jag vet att det jag såg var en politikers genomklappning. Kanske var det ögonblicket politiknördar talar om. Ögonblicket då spelplanen plötsligt förändras.

Följ ämnen i artikeln