Då blir min axel- Kant misstänksam
Folk suckar över att de har Luther sittande på axeln och det kan man förstå.
Det måste vara intressantare att ha Hegel sittande på axeln och mana till att ständigt följa världssjälen. Eller
Hume som viskar att ”är” inte leder till ”bör”. Eller Schopenhauer som mal på tills man inser att allt ändå är meningslöst.
Fast jag tvivlar på om det är just det folk menar. De menar antagligen bara att det är besvärligt att ha ett samvete och känna skuld, och inbillar sig att det är något som särskiljer protestanter. Som om katoliker och judar, för att nämna några, skulle ha lyckan att vara födda samvetslösa psykopater.
Men visst, oavsett vilken skuldbeläggare som sätter sig på axeln så är det ett besvär. Kant, till exempel, skulle komma dragandes med det kategoriska imperativet och då ska allt man gör kunna upphöjas till allmän lag. Eller, ännu kinkigare, man får aldrig behandla någon människa bara som ett medel, utan alltid som ett mål i sig.
Apropå det har energiföretaget Fortum satt en folder i mina händer. Tydligen pågår något slags tävling
i att göra av med så lite energi som möjligt. Den lilla foldern är full av tips av det där slaget ens farsa gav
i mindre inställsam ton när det rådde energikris: ”Släck ljuset!”, ”Kom ut ur duschen!”, ”Stäng fönstret!”.
Men mitt i foldern finns ett tips som aldrig hörts ur fadersmun:
”Var social. Bjud hem människor
till ditt hem på vintern. En människa bidrar med minst 80 watt värme.
Om ni dansar lite också så kan
varje person bidra med lika mycket
värme som ett mindre element på 200 W.”
Till Fortums försvar antyder rubriken att man ska anstränga sig en aning för att människorna ska trivas, inte bara räkna deras watt. Men det där med dansen gör både mig och min axel-Kant misstänksam. Ska man vara social av princip, eller är det bara ett listigt trick för att få medlen, det vill säga gästerna, att börja röra sig och bjuda på än mer värmeenergi?
Det är kanske inte fullt lika utstuderat som kyrkorna man hört talas om, där krematoriet står för uppvärmningen av bröllopskapellet, men det drar åt samma håll.
Ändå är det inget särskilt med Fortum. Alla räknas efter funktion. Den vanligaste frågan är ”Och vad jobbar du med?”. Det viktigaste av allt är ”att kunna leverera”. Och alla är vi medel för att maximera skatteintäkterna, genom att följa arbetslinjen. Just det tycks, på något märkligt sätt, ha blivit ett mål. Inför det tystnar min Kant. Kanske i häpnad, kanske i bedrövelse.