Alla ungjävlar ska bli socialarbetare
Alla ungjävlar ska ju nuförtiden bli artister, sjöng Kerstin Granlund i filmen Monopol 1996.
Så är det inte. Alla ungjävlar ska ju nuförtiden bli socialarbetare.
Socionomprogrammet har högt söktryck och när man frågar unga människor vad de vill göra så vill de jobba med utsatta barn och ungdomar.
Man kan ju undra varför.
Om man snabbt ögnar igenom valfri tidningssajt får man intrycket av att socialtjänsten är Belsebub själv.
”Ring soc!” säger vi till varandra ibland när vi ropar till barnen att de ska ringa Manpower om de vill ha hjälp med pusslet i gillestugan.
Ring soc. Ett rått skämt som syftar på att någon ska komma och ta barnen eftersom man själv sitter och tittar på Comedy central med näven i en hemlighållen påse Ahlgrens bilar.
Ring soc.
När någon verkligen ringer soc är det nog lätt att hålla sig för skratt.
De ord från ”Uppdrag granskning” som etsat sig fast i mitt minne är Thomas som återger det första telefonsamtalet med chefen på familjeenheten.
”Jag kan inte komma, jag måste hämta mina barn från skolan.”
”Det har vi redan gjort.”
Det hade de redan gjort. Och sedan rullades helvetesklotet ner för berget med lavinens hastighet.
Berättelsen om Thomas och Jenny får ett otroligt genomslag. En del lägger skulden på systern. Men alla hatar soc.
Soc är damned if they do och damned if they dont.
De kan helt enkelt inte göra rätt. Och gör de det så är det ingen som bryr sig. Vem har någonsin skickat in dagens ros till en socialarbetare?
Ingen normal människa lyfter lättvindigt ett barn från sin familj. Man vill väl, man vill göra rätt, fatta ett riktigt beslut.
Och så visar det sig att man hade fel.
Eller så visar det sig att man kom för sent. Minns Bobby.
Damned if you do, damned if you dont.
Alla ungjävlar ska ju nuförtiden bli artister.
Skönt, då slipper vi andra.