Det var ljuvligt att se Janne Andersson tappa det
Lycksaliga äro de skribenter som hade lämning dagen efter Janne och Bojan.
Stackars mig som har måst vänta fem dagar med att ha en vinkel.
Så frustrerande när alla inställningar redan är paxade!
Det fanns den om att det VAR rasism, den om att det absolut INTE var rasism, den om att Janne borde vetat bättre, den om att Bojan är en dålig journalist, den om att Bojans roll inte är journalistens, den om att båda var lika dumma, den om att Niklas Jidhe bar ansvaret, den om att Viaplay borde ha brutit, den om att vi ska sluta skriva om detta.
Jag underkänner ingen, varje synpunkt har sin naturliga plats, men ingenstans ser jag min:
Att det var LJUVLIGT med bråk!
Jag har varit med om många förlossningar, men att få vara med när viralt föds, jag kände mig så levande!
Jag satt ensam framför teven när jag borde ha lagt mig. Datorn i knät, jag ska sitta uppe och jobba istället för att lägga mig i rådig tid, vakna utsövd och jobba bättre på dagen än på natten. Joachim hade sett delar av Sverige-Azerbajdzjan och lämnat mig med fotbollsteven på, fjärrkontrollen låg en bit bort, ni vet hur det är.
Med ansiktet mot det blå ljuset satt jag när energierna i rummet förändrades. Kanske var det i höjd med Janne Anderssons första svordom.
”Sen kan vi diskutera val av spelare och det kan vi hålla på med hela jävla natten, ursäkta mig”, sa Janne.
Ooo vad händer, tänkte den snaskiga delen av mig. Och sen gick det utför med Janne men uppför med mig.
Det var himlastormande.
Jannes steg bakåt, hans anklagelse om att de var fyra mot en. Bojan som inte backade.
Det tre stelopererade ansiktena i bakgrunden. Fredrik Ljungberg som log nervöst, Sebastian Larsson som såg ut som en sammanbiten jeansreklam. Grattis alla män, Sebbes bekymrade panna, nu i Ulricehamn! Och Niklas Jidhe som föreslog en time out men sedan fällde ner stackars tevefingrarna och gav upp.
Scenen hade allt. Janne var allt!
Det vi ser på teve är så uppgjort, alla dokusåpor med sina manus och iscensatta situationer och synkar. Varje klipp som dyker upp i ditt flöde är påhittat.
Och så ballar någon ur. I direktsänd teve. Och bara fortsätter veva. Och vi som satt framför teven, om tio år ska vi minnas var vi befann oss när Janne Andersson tappade det. Och vi ska minnas med glädje, det var en så underbar stund. En kort evighet av äkta innan det regisserade livet fortsatte.
Janne var glad och så skulle de problematisera. Åtta minuter räckte ju för Jesper. Elanga gjorde också vad han skulle på bara några inbytta minuter.
En oktoberkväll 2019 såg jag Kalmar FF:s dåvarande tränare Magnus Pehrsson skälla ut en buande klack i sydostkurvan efter en kall och blöt förlust mot Falkenberg.
Vi som var där förstod inte att det som hände hände.
Situationen var många saker.
Tråkig var inte en av dem.
Janne Andersson som ballar ur i teve är något att titta på, prata om, det är mänskligt att kacka ur och det är lika mänskligt att spegla sig själv i det.
Och ni som inte håller med, ni som tycker att det finns viktigare saker att prata om, att det är låg nivå och att vi måste släppa det nu:
Varsågoda att lämna gruppchatten.