Min lathet visade sig vara en superkraft
"Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972”.
Så lyder inskriptionen på författaren Fritiof Nilsson Piratens gravsten. På min skulle det kunna stå något liknande. Jag har aldrig klarat av att göra någonting förrän jag verkligen måste. Min arbetsmetod har alltid varit att vänta med att påbörja arbetet tills jag ligger rejält illa till om jag inte börjar jobba. Sedan väntar jag lite till. Och sedan utför jag arbetet med den stigande paniken som drivkraft.
Jag har alltid trott att min arbetsmetod är någonting att skämmas över. Att det rört sig om en karaktärsbrist, snarare än en arbetsmetod. Det har varit en livslång skam. Fram till i går tänkte jag att jag är en lat person och att det vore bättre om jag maldes ner till energipellets, så att jag åtminstone kom till nytta i industrin. Men så hände något som förändrade min självbild helt och hållet.
I höstas köpte jag Monty Python-skaparen John Cleeses bok om kreativitet. Jag har länge tänkt att jag ska läsa den, men det har inte blivit av. Ni vet hur det är. Man står i en bokhandel och tänker ”Är det inte dags att jag går till botten med franska revolutionen?” eller ”Borde inte jag läsa Charles de Gaulles memoarer?”. Man köper böckerna. Men när man kommer hem visar det sig ännu en gång att det enda man egentligen brinner för i livet är att titta på sina vänners Instagram stories, och att Frankrikes historia är ett cerebralt konstruerat intresse. Boken blev liggande.
Men i går kom jag äntligen till skott. I boken berättar John Cleese om en forskare som studerat kreativitet genom att hitta försöka likheter mellan världens mest kreativa arkitekter. En av de tydligaste likheterna forskaren identifierade, utöver att alla bar polotröja, var att stjärnarkitekterna var extremt benägna att skjuta upp saker. Ingen av dem satte igång med ritandet förrän det verkligen brann i knutarna. Och det var deras styrka. De var inte bra på sina jobb trots att de prokrastinerade, utan för att de prokrastinerade.
Det som händer när man väntar med att utföra en arbetsuppgift är nämligen att ens undermedvetna får mer tid på sig att processa den. Man ger sig själv större möjlighet att nås av ny information och nya idéer, som förbättrar slutresultatet. Dessutom börjar människor inte nödvändigtvis i god tid för att de är duktiga. Många gör det för att de helt enkelt inte står ut med pressen det innebär att leva med en deadline hängande över sig. Det viktiga för dem är inte att det de gör blir bra, utan att det blir klart.
De är alltså sämre på att hantera stress och ovisshet än oss latmaskar. För mig var det häpnadsväckande information. Min lathet visade sig vara en superkraft. Nu undrar jag bara varför jag väntade så länge med att läsa boken.