Aftonbladet har nolltolerans mot sexuella trakasserier och övergrepp
Jag skulle gå och sova, jag passerar mannen i de gula mjukisbrallorna vid raden av enarmade banditer och plötsligt är jag indragen i hans hytt.
”Sluta tjafsa”, minns jag att han säger när han med ett fast grepp håller mig runt halsen och med den andra nogsamt reglar dörren.
Inifrån.
Historien om den 15 år äldre mannen som försökte våldta mig på en färja berättade jag i vår stora satsning “Inte ensam” i juni förra året.
Den gången hade jag tur, jag räddades av hans grad av fylla.
För jag har förföljts genom mörka kvarter. Jag har sprungit hem och med andan i halsen försökt låsa upp ytterdörren med en hand som skakar och tårar som rinner. Män har tagit sin rätt att blotta sitt kön för mig och jag har sett mig om över axeln.
Många gånger.
Jag har dessutom berättat om hur jag som kvinna, precis som så många andra, utsatts och utsätts för olika former av verbala övergrepp.
Jag har kallats hora.
Jag ska veta att jag är en jävla fitta.
Och jag har tafsats på som ung och rädd reporter.
På jobbet.
Så jag brinner – som kanske går att förstå – för de här frågorna. Det här är ingenting jag viftar undan eller försöker sopa under mattan. Jag tar dem istället på största allvar. För det handlar om mig själv, det handlar om mina döttrar och om mina medarbetare.
Det handlar om medmänniskor.
Som ingen ska kränka, oavsett kön, etnicitet, ålder, religion eller sexuell läggning.
Det har varit två turbulenta dygn på Aftonbladet. Med många tankar och frågor från mina medarbetare och väldigt många tankar och frågor från våra läsare. Och det är en svår situation att hantera för alla av oss, inte minst för vår anklagade medarbetare.
Till de kvinnor som fört fram anklagelser mot vår medarbetare vill jag säga: Tro inte att vi misstror er. Vi har hört vad ni sagt och vi kommer att göra vårt yttersta för att få fram sanningen.
Vad är det då som har hänt? Vad är det vi vet?
2011 polisanmäler en medieprofil en av Aftonbladets medarbetare för våldtäkt. Den ska ha ägt rum fem år tidigare, 2006, på en fest. Polisen inleder en förundersökning och flera förhör hålls. 2012 beslutar åklagare att lägga ned utredningen eftersom ”brott ej kan styrkas”. Samma år publicerar Aftonbladet också en intervju med medieprofilen där hon får berätta sin version.
I förrgår gick medieprofilen ut och namngav Aftonbladets medarbetare i samband med kampanjen #metoo och under de senaste dygnen har allt fler på sociala medier blivit kritiska mot Aftonbladet som ”låter våldtäktsmannen jobba kvar”. Kritik riktas också mot att vi inte publicerar hans namn.
Och här synliggörs den tydliga skillnaden mellan sociala medier utan ansvarig utgivare och ett etablerat mediehus med ansvarig utgivare. Som Aftonbladet är. Vi har det gemensamma pressetiska systemet med publicistiska regler att följa. Varje namnpubliceringsbeslut föregås av noggranna överväganden och resultatet är olika från fall till fall. Det ska det vara.
För inget inget fall är det andra likt.
Olika hänsyn ska vägas in, olika bedömningar av personens ställning i samhället göras och vi är – och ska – vara restriktiva med att publicera enskilda personer med namn.
Det är just det ett ansvarigt utgivarskap handlar om.
Vad gäller Aftonbladet-medarbetaren så har jag gjort bedömningen att grunderna för en namnpublicering inte är tillräckligt starka. Det skulle i det här fallet bryta mot de pressetiska reglerna, en bedömning som delas av mina utgivarkollegor i branschen och Pressombudsmannen.
Under det senaste dygnet har fler uppgifter och nya anklagelser cirkulerat i sociala medier. Det gör att det inte längre handlar om det enskilda fallet från 2006. Vi måste så klart utreda det här närmare. Det här är ett personalärende och för det har Aftonbladet anlitat en extern och oberoende utredare, expert på sexualbrott.
Den svåra balansgången: mitt arbetsgivaransvar för den enskilde medarbetaren. Vi måste så långt det går försöka utreda vad som påstås ha hänt – och så balansakten med det självklara: Aftonbladet har nolltolerans mot sexuella trakasserier och övergrepp.
Den som inte skriver under på det kan inte jobba på Aftonbladet.
Det framförs nu krav på öppenhet i detaljerna, vilket är omöjligt eftersom det inte rimmar med Pressens etiska regler. Det är ett personalärende och ska hanteras som det. Medarbetaren har i samråd med företaget kommit fram till att ta en timeout tills vidare.
Det är ett klokt beslut.
Jag har utsatts för kränkningar på jobbet. Jag visste då inte till vem jag skulle vända mig, jag visste inte om jag vågade säga något. Därför har jag djup förståelse för alla kvinnor som nu gör sin röst hörd i #metoo-kampanjen. Inklusive de som riktar sig mot oss.
I dag står jag här som högst ansvarig för ett av världens mest framgångsrika mediehus – och jag ska vara väldigt tydlig. Inga former av trakasserier eller övergrepp får förekomma, på Aftonbladet, på andra arbetsplatser, i hemmen, på krogen inte någonstans i samhället.
Det är allas vårt ansvar.