”Sveriges mest omöjliga fråga”
Sveriges mest omöjliga fråga just nu är de återvändande jihadisterna.
Alla försök att föra en rimlig diskussion om problemet dränks i en kakofoni av protester från borgerliga opinionsbildare, populistiska politiker och anonyma rasister.
Fråga Rasmus Persson, centerpartistiskt kommunalråd i Örebro.
För några månader sedan yppade han oförsiktigt nog i en intervju att politikerna lokalt hade diskuterat hur unga män som stridit för IS och kommit tillbaka skulle få hjälp att bearbeta traumatiska upplevelser och vilka insatser som kunde göras för att de inte skulle resa i väg igen.
Experter höll med honom, men Persson mordhotades och tvingades till halv reträtt innan stormen bedarrade.
Nu är det dags igen. I går antogs "Stockholms stads strategi mot våldsbejakande extremism" av socialnämnden, varefter det var dags för ny orkan.
Oppositionsborgarrådet Lotta Edholm, FP, skrädde inte orden då hon i tv sa att de återvändande krigarna ska ställas inför rätta för folkmord och inte belönas, som om det vore socialnämnden och inte rättsväsendet som ska se till att så sker.
Och under rubriken "Jihad och naiva Stockholm" förklarar i dag Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson att det niosidiga dokumentet "andas en aningslöshet som måste skrämma även den mest luttrade".
Inte nog med elände
En upprördhet som delas av hatsajter och den gamla vanliga svansen av anonyma personer som anser att Sverige såsom vi känner det hotas av en allians bildad av muslimer, bögar och feminister.
Som om det inte vore nog med elände så ska krigsförbrytare, mördare och våldtäktsmän belönas med tjusiga jobb och fina bostäder medan hederliga unga svenska män går arbetslösa och fortfarande bor hemma hos föräldrarna.
Hans Brun, ansedd forskare i kontraterrorism vid Kings college i London, uppskattade att det presenterades ett förslag som kan leda till fortsatt diskussion, men vem lyssnar just nu på någon som kan något.
Rätt har kritikerna dock till viss del. Den rödgrönrosa majoriteten bakom strategiskrivelsen har påfallande svårt att kalla saker och ting vid sitt rätta namn.
Människor som har valt att ansluta till världens just nu farligaste terrororganisation skrivs räddhågset om till "personer som deltagit i strid", "kommer hem från strider utomlands" och annat luddigt.
Men vad är alternativet till att försöka förebygga radikalisering, i möjligaste mån hindra unga män och kvinnor att ta sig till Syrien och Irak och avsätta resurser till att ta hand om dem då de återvänder?
Sticker i ögonen
Rapporten handlar primärt om förebyggande insatser. Den delen borde inte vara kontroversiell över huvud taget. Stat och kommuner spenderar redan ansenliga summor på att förhindra kriminalitet. Det är väl investerade pengar och bidrar till mindre mänskligt lidande.
Svårare är att motivera åtgärder för dem som kommer tillbaka. Jag förstår att hjälp till personer som kan ha begått avskyvärda brott sticker i ögonen. Men ska vi låta dem skrota omkring, möjligen traumatiserade och potentiellt livsfarliga?
Det finns redan avhopparprogram för exempelvis nazister och medlemmar i kriminella mc-organisationer. Liknande lösningar för före detta IS-krigare borde inte vara en orimlig tanke.
Naturligtvis måste rättsväsendet försöka bestraffa brott mot folkrätten. Men sådana utredningar tar lång tid och kostar mycket pengar. Upp till 300 personer kan ha åkt. Det är omöjligt att lagföra alla som överlever och kommer tillbaka. Vissa av dem kanske inte ens har begått brott.
Vi måste försöka göra någonting åt dem som inte ställs inför rätta. Frankrike och Danmark har begripit att detta är ett problem. Bäst vore om även våra politiker kunde komma överens om en strategi.
Men Sverige är dessvärre inte moget för denna diskussion än.